Recension: Dunkirk

Det har gjorts otaliga filmer om andra världskriget, naturligtvis av starkt varierande kvalitet och underhållningsvärde (om det är ett ord som kan användas för filmer om krig) – så många att man nästan skulle kunna tro att temat var uttömt. Då kommer Christopher Nolan med sin version.

Omringade av fienden
I månadsskiftet maj/juni 1940 är franska, belgiska och brittiska trupper fullständigt omringade av tyska ockupanter i den franska hamnstaden Dunkerque. De allierade har bara en liten remsa längs kusten samtidigt som de desperat försöker hålla frontlinjen och evakuera trupperna över Engelska kanalen innan tyskarna, oundvikligen, bryter igenom.

Churchill har insett den bistra verkligheten och prioriterar att skona många fartyg och besättningar till ett förväntat anfall mot själva Storbritannien. Ambitionen är att bara kunna rädda ungefär 10 % av de 300 000 strandsatta brittiska trupperna.

Medan soldaterna desperat väntar på transportfartyg måste de övervinna fruktan, kyla, regn, hunger och tyska bombplan.

Krig i tre dimensioner
Filmen hoppar hela tiden fram och tillbaka längs tidslinjen under åtta intensiva dagar och Nolan berättar om krigets brutalitet i tre olika dimensioner: på land, till havs och i luften.

I luftkriget möter vi Farrier (Tom Hardy) som den erfarne RAF-piloten som efter ett tag nästan flyger på bara bensinångor. Flygvapnet har inte skickat ut några stora styrkor men vi får se ett par synnerligen dramatiska scener, underbart fotograferade och brutalt realistiska, när vi sitter som ”flugor på väggen” på den vibrerande, bullriga flygplanskroppen.

På land får vi bevittna soldaternas nästan resignerade uppgivenhet när de ser tyskarna komma allt närmare, samtidigt som evakueringskön nästan står stilla. På stranden är det var man för sig själv som gäller.

Till havs utspelas två dramer, det ena när evakuerade soldater utkämpar en kamp på överfulla fartyg samtidigt som tyskarna släpper bombmattor över dem – otroligt klaustrofobiskt, autentiskt, skitigt och rått. På samma gång är yachter på väg från England, med civila som vill hjälpa de strandsatta. På vägen plockar de upp en överlevande soldat i nöd.

 

Okända skådespelare
Tom Hardy har nästan en cameo-roll som den anonyma piloten, medan Nolan-gengångaren Cillian Murphy träder fram som livrädd soldat, skjuten i sank, på flykt från fronten. Dessutom får vi se självaste Kenneth Branagh som ståndaktig general, men de viktigaste rollerna spelas av oskrivna blad.

För de mest framträdande karaktärerna har Nolan i stort sett hållit sig till unga, okända skådespelare. Ett klokt val som gör allting mer trovärdigt och inte skapar det ”konstlade” av­­ståndet som till exempel en Josh Hartnett hade åstadkommit.

Den unge brittiske menige soldaten Tommy (Fionn Whitehead) hamnar i sista minuten i säkerhet på den allierade sidan av fronten, resten av filmen är en berg- och dalbana-flykt mot säkrare mark – med ett litet hopp om evakuering. Han slår sig ihop med den tystlåtne Gibson (Aneurin Barnard) och tillsammans försöker de komma ombord på ett fartyg.

Strapatserna de är med om och utsätts för är inte lika spektakulära som i exempelvis Saving Private Ryan, men desto mer dramatiska och trovärdiga. Unga män som bara har en enda tanke i huvudet: att ta sig levande därifrån!

 

Långsamt och obehagligt lugnt
För att vara en krigsfilm är tempot ofta förvånansvärt lugnt och dröjande, och dialogen sparsam. Det är som om vi befinner oss i väntsalen till Helvetet, där soldaterna präglas av uppgivenhet. Tidshoppen förstärker evakueringens kaos och drar oss ännu starkare in i handlingen.

Dunkirk är verkligen inget pompöst hjälte­epos, där en enda stjärna får en chans att glänsa och till slut rädda dagen. Lågmält men obönhörligt sliter krigsmaskineriet sönder moralen, stridsandan och fotsoldaterna, och vi blir en – till slut utmattad – fluga på väggen. Stilmässigt är filmen långtifrån Nolans mer ”spektakulära” filmer som Inception, Interstellar och Batman-trilogin. De är alla fantastiska filmer, men har ett helt annat tempo och stil än den mer nedtonade och rått autentiska Dunkirk.

Rent visuellt är Dunkirk, precis som vanligt för Nolans filmer, en sällsam njutning. Vare sig vi befinner oss svävande i luften, är klaustrofobiskt instängda i ett sjunkande skepp eller mattbombas mitt på den vindpinade sandstranden, så suger fotot oss in i handlingen, ger oss den stora överblicken och omringar oss på ett nästan dokumentärliknande sätt. Fotograf Hoyte Van Hoytema (Interstellar, Spectre, Her) överträffar sig själv den här gången.

Dunkerque är en rå, klaustrofobisk, intensiv, skitig, vacker och realistisk krigsfilm med exceptionellt effektiv klippning och en dramaturgisk utveckling som sitter som gjuten, plus har skådespelare av toppklass. En film som till stor del är befriad från de vanliga patos som karaktäriserar krigsfilmer – en känslomässig upplevelse som du kommer att minnas långt efter att eftertexterna har rullat färdig. 6 solklara stjärnor.

 

Ljudspåret (Dolby TrueHD 7.1) är ett av de bästa vi har hört. Ibland är detta en överraskande tystlåten film, där varje liten detalj kommer fram i skrämmande i detalj i den komplexa ljudbilden, samt en fantastisk surroundmix och massor av tryck i djupbasen i de häftigaste actionscenerna. Trots lite bleka färger imponerar bildkvaliteten. Detta är 4K när det är som bäst! Ett omfattande bonusmaterial ger oss hela 16 minidokumentärer som täcker allt från de storslagna actionscenerna till de unika kameravinklarna och en historisk tillbakablick.