Recension: Don’t Look Up

Manusförfattaren, komikern, skådespelaren och regissören Adam McKay är förmodligen mest känd för lättsamma komedier som Anchorman, Step Brothers och massor av Saturday Night Live-inslag.

I The Big Short (2015) gav han oss en lätt ironisk syn på finanskrisen, vem som låg bakom och vem som kom ut med fickorna fulla av pengar efter att dammet lagt sig.

Undertiteln på McKays senaste produktion är: ”Based on truly possible events”. Sällan har en films tagline prickat så rätt. En annan underrubrik kunde ha varit: ”Se upp(!), eller blunda för verkligheten”, för det är precis det som är essensen i Don’t Look Up.

 

Polariserad politisk diskurs

Vi får följa med på en intensiv resa i dagens USA och det västerländska sociala klimatet som präglas av clickbaits, likes, fake news, SoMe och en alltmer polariserad befolkning.

Bakgrunden till den politiska satiren är ett överraskande fynd som den uppåtgående doktoranden Kate Dibiasky (Jennifer Lawrence) stöter på: en gigantisk komet, som hennes professor, Dr. Mindy (Leonardo DiCaprio), räknar med kommer att träffa jorden mitt i planeten om ett halvår.

NASA och Vita huset underrättas, men i stället för att ta hotet på allvar och agera så lägger de locket på. President Orlean (Meryl Streep) är mitt uppe i en (sex-)problematisk utnämning av en ny domare i högsta domstolen, plus det annalkande mellanårsvalet – då passar det extra dåligt att varna väljarna för att världens undergång är nära.

Forskarnas lösning är att gå till media – men inte för att det hjälper särskilt mycket. På den enormt populära talkshowen ”The Daily Rip”, ledd av en irriterande karismatisk Cate Blanchett, skämtas hela historien bort och drunknar bland de mycket ”viktigare” nyheterna om en popstjärnas (Ariana Grande) uppbrott – varpå Dibaisky tappar humöret och sedan hånas på sociala medier över hela världen.

Allt forskarna vill är att folk ska betrakta forskningsdata som fakta, inse vad de har att vänta sig, och se för helskotta till att ”se upp!”.

Verklighetens politiska teater

Det är ingen tvekan om att McKay (som också har skrivit manus) har inspirerats av den milt sagt absurda politiska verkligheten som präglade Trump-eran i Vita huset och som på grund av en försmådd Trump som skickar ut ”nyhetsbrev” från sin tillbakadragna tillvaro i Mar-a-Lago fortfarande hålls vid liv.

Ett amerikanskt samhälle, med världsomspännande förgreningar (antalet hundraprocentiga demokratier i världen har en starkt nedåtgående trend), präglat av populistiska, ytliga politiker som bara bryr sig om de senaste ”ratings”, nästa val och vad ”folket” tänker på. Inte vad som är bäst för samhället som helhet, utan vad som kan hålla dem kvar vid makten.

Politiker som medvetet försöker vilseleda folket, samtidigt som de bygger upp sin ”kyrka” och som samtidigt bygger sin politiska makt på svågerpolitik och dynastiska strukturer. Typexemplet (i väst) är de hårresande positioner som Trumps barn och svärsöner fick i hans administration.

Alla är uppenbara exempel på en skrattretande, men ändå djupt tragisk, politisk utveckling som är lätt att raljera över. Men i stället för lättsamma sketcher och parodier (à la Alec Baldwins Trump-parodier på SNL) har McKay skrivit ett blixtrande smart manus, som tar tidsandan på allvar, genomskådar och klär av den – och håller politikerna, och folket, ansvariga.

Bonusen är att vi får gott om tillfälle att skratta högt under tiden!

SoMe-demokrati

Don’t Look Up är en satirisk komedi, men McKay lämnar aldrig några tvivel om att avsikten med filmen är en svidande kritik av samtiden och framför allt de populistiska politikerna – i synnerhet Trump och hans klan av sanningsförnekare.

Många anser att sociala medier, med Facebook i spetsen, har berikat demokratin, eftersom varje person med en mobiltelefon nu har fått en egen talarstol.

Vad de då bortser från är att ”SoMe-demokrati” främjar enkla lösningar på ofta komplexa problem och gynnar kortsiktig planering snarare än långsiktig. Båda passar som hand i handske för populistiska narcissister som Trump, Le Pen, Orbán, Duda, Duterte och Bolsonaro. Och sociala medier, med dess styrande ”likes”, kastar allt mer fördummande och subjektiv bensin på bålet.

Meningslösa och fördummande talkshower förvandlar vartenda ämne till usla, dåligt inpackade feelgood-inslag. De är inte alls intresserade av att upplysa tittarna, eller lyssna på vad intervjuade personer faktiskt har att säga. Och som låter sina politiska referenser lysa igenom. När vi sedan, till den här samhällsutvecklingen, lägger till finanspampar, med global makt, som bara bryr sig om morgondagens kortsiktiga vinster, och är villiga att gå över lik för att nå dem och inte hade kunnat bry sig mindre om att skydda individers privata data, då har man ”den perfekta stormen”.

Stjärnteam

McKay måste ha en stor stjärna i (liberala) Hollywood, för här har nästan hela A-laget av skådespelare tackat ja till en roll – och vilken fröjd det är att se DiCaprio, Streep och Hill lysa genom dimman.

Streep är helt sagolik som en sällan skådad Trump-parodi, hon gör alla hans politiska tillkortakommanden på pricken! Hon är skamligt och oförställt populistisk och diaboliskt kokett, ackompanjerad av sin oförskämda, krälande medlöpare till son som inkompetent stabschef.

DiCaprio är den sansade, lätt introverta akademikern som till en början inte kan fatta att politiker och media inte tar dem på allvar. På möten snubblar han över komplicerade matematiska formler samtidigt som han tittar ner i golvet och vrider sina knogar så de vitnar – så mycket att Jonah Hill blir fysiskt illamående.

När han sedan, så småningom, får smaka på högre positioner, medias gunst och lukten av ”det goda livet” låter han sig villigt förföras och överger Dibiasky och Dr Oglethorpe (Rob Morgan). DiCaprio gör här en av sina starkaste skådespelarprestationer och levererar tillsammans med Streep en blankocheck till nästa års Oscarsgala.

Mark Rylance har rollen som ett slags kärleksbarn till Mark Zuckerberg, Tim Cook och Jeff Bezos. En till synes godmodig teknikentreprenör som vill mänsklighetens bästa, men som definitivt är djävulen i förklädnad.

Dramaturgin är lekfull och småfräck som i en kuppfilm à la Oceans Eleven. Ibland tar McKay i lite för mycket med sin övertydlighet, men det får anses som bagateller i denna film som tar samtiden så brutalt på kornet, lyckas göra intelligent satir av den – samtidigt som han träffar tidsandan mitt i prick. Sex gnistrande stjärnor.

Don’t Look Up hade biopremiär på utvalda biografer redan den 10:e december och kan strömmas (globalt) på Netflix från och med julafton – så nu har du något att fundera på under den fridfulla julhögtiden.