Recension: Doctor Sleep, Director’s Cut

För 40 år sedan släppte den legendariska kultregissören Stanley Kubrick sitt rysar- mästerverk The Shining. Den bygger på boken av Stephen King (som fascinerande nog avskyr filmen …) och handlar om den lilla familjen Torrance som övervintrar på ett öde bergshotell.

Pappan i huset (Jack Nicholson i en av sina paradroller), som redan innan är lite alkoholiserad, deprimerad och våldsbenägen, ska författa sitt mästerverk samtidigt som han är vaktmästare på högfjällshotellet. Sonen Danny har ”shining”, vilket innebär att han är synsk och har kontakt med andevärlden. Ju mer isolerad den lilla familjen blir desto mer psykopatiska tendenser får pappan – tills allt går fullständigt åt helvete …

 

31 år senare möter vi, i Doctor Sleep, Danny (Ewan McGregor) igen. Han är svårt alkoholiserad, manodepressiv och självdestruktiv. Han får dock livsgnistan tillbaka när han får jobb på ett äldreboende, där han kan vägleda de döende på deras sista resa.

Ytterligare åtta år senare möter vi en energisk Danny som tycks ha lämnat det förflutna bakom sig. Men så blir han kontaktad av den synska flickan Abra – och det förflutna kommer ikapp honom som en demonisk bumerang.

För en film som så kopiöst frossar i referenser till klassikern och bygger vidare på dess historia är det oundvikligt att de två filmerna jämförs med varandra. Och i då når tyvärr uppföljaren inte originalet ens upp till knäna.

Det som i The Shining var smygande, läskig psykologisk skräck blir i Doctor Sleep nästan en ockult zombie-splatter, med hemska barnamord som bakgrund.

Karismatiska Rose The Hat (Rebecca Ferguson) och hennes vilda redneck-zombiegäng är som hämtade direkt från Monsters Inc! I Pixar/Disney-klassikern suger monstren ut barnens skrik och omvandlar dem till energi, i Doctor Sleep livnär sig zombierna av barnens skrik och fruktan, samtidigt som de suger ut barnens ”livsanda” när de, på ett bestialiskt sätt, tar livet av dem. Japp, det är på den nivån vi befinner oss!

Både McGregor och (inte minst) Ferguson gör stabila insatser, men det hjälper inte mycket med så slätstruket manus, haltande narrativ och konstruerad handling. Dessutom är filmen (Director’s Cut är över 3 timmar) alldeles för lång. Den tunna handlingen tänjs ut tills den blir sövande när vi serveras en tretton-på-dussinet-rysare som ser läcker men är ihålig och lika ointressant som en tom ölburk. Tänk om den ända hade varit spännande.

När sedan den stora finalen kulminerar på legendariska ”Overlook Hotel”, där hela handlingen i The Shining utspelas, närmar vi oss tröskeln för helgerån. Här nästan kopieras flera scener från skräckklassikern, utan att det gör uppföljaren det minsta bättre, tvärtom framhäver det dess svagheter när den så skamlöst lutar sig så tungt mot originalfilmen.

Doctor Sleep är inte riktigt ett fuskverk, men baske mig inte långt ifrån. 2 ynka stjärnor till denna fullständigt onödiga uppföljare. Se hellre originalet tio gånger till.

PS! The Shining släpptes i en renoverad utgåva i vintras, den rekommenderas å det varmaste.