Recension: Den enda lögnen (The Woods), säsong 1

Fråga dig själv när du senast såg en polsk film eller TV-serie. Länge sedan, eller hur? Det är du definitivt inte ensam om. The Woods har potential att vända den trenden.

Den varma sommaren 1994 befinner sig ett gäng ungdomar i äldre tonåren på sommarläger, mitt ute i de stora polska skogarna. Stämningen är god, hormonerna sjuder och svartsjukan stiger eftersom det flörtas hej vilt.

Den ungdomliga sommaridyllen får ett abrupt och brutalt slut då fyra av lägerdeltagarna försvinner med ett skärande skrik i den djupa skogen. Två av dem återfinns mördade och illa tilltygade, medans de två övriga är som bortblåsta från jordens yta.

25 år senare träffar vi åter på en av lägerdeltagarna, Pawel Kopinski (Grzegorz Damiecki). Pawel är nu åklagar, änkling och besatt av att ta reda på vad som hände med hans syster den varma sommarnatten 1994 – Kamila var en av de två som aldrig återfanns efter skräcknatten.

 

The Woods är den amerikanske deckarförfattaren Harlan Cobens andra projekt med strömningsjätten Netflix. Samtliga av hans böcker utspelas i hans hemtrakter i amerikanska New Jersey, men fascinerande nog utspelas båda Netflix-seriena på helt andra ställen. The Stranger är förlagd till England, medan The Woods utspelas i Polen.

Vi tror faktiskt inte at vi har sett en enda polsk film sedan Krzysztof Kieslowskis gripande Trikoloren-trilogi, på tidigt 90-tal. Med våra medfödda angloamerikanska ”skygglappar” är det möjligt att vi har missat många filmgodbitar – för W glebi lasu (som är originaltiteln) är verkligen en utmärkt kriminalserie.

Historien är fängslande, originell, komplex och spännande. Rollfigurerna är genomgående trovärdiga och naturliga. Coben har ofta en förkärlek för väl enkla lösningar på sina inte alltför komplexa deckargåtor, men så är inte fallet med Den enda lögnen.

 

Fotot (Pawel Flis) är enastående vackert, nära och värdigt en konstfilm. Han älskar att gå tätt inpå personerna för att vi nästan ska kunna se deras synder och plågor. Trovärdiga rollfigurer med djup, mänskliga svagheter och sina högst personliga hemligheter.

Det konstanta växlandet mellan 1994 och nutid fungerar bra, och serien har en underliggande ständigt kuslig stämning, man anar att något inte står rätt till men som man inte kan sätta fingret på.

Skådespelarna levererar solida rollprestationer, inte minst Damiecki är glimrande som den ambitiösa och rättvisesökande åklagaren, med sin djupt personliga agenda. Den enda lögnen är en serie som kommer att fängsla dig så mycket att du sträcktittar den i löpet av en kväll. 5 stjärnor.

Och för all del, se den textad och med de polska rösterna. Det är bara trist att se en polsk serie halvdåligt dubbad till engelska.