Recension: Crouching Tiger, Hidden Dragon: Sword of Destiny

Crouching Tiger, Hidden Dragon: Sword of Destiny berättar historien om ung och förlorad kärlek, ett legendariskt svärd och en sista chans till rättvisa i kampen mellan gott och ont.

18 år har gått sedan Jen Lu kom till Wudang och diverse krafter väntar vid horisonten. Vår hjältinna, Yu Shu Lien (Michelle Yeoh), är på väg till Peking och svärdet är på plats precis som förut. Och precis som förra gången finns det en tjuv som vill stjäla svärdet.

Originalfilmen, Crouching Tiger, Hidden Dragon, var en frisk fläkt för filmfantaster när den kom 2000. Tack vare regi av Ang Lee (Berättelsen om Pi), bra skådespeleri, vacker koreografi och scenografi blev den en artistisk och kommersiell framgång som bland annat belönades med fyra Oscars och hela tio nomineringar. Uppföljaren, som är producerad av Netflix, håller definitivt inte samma standard.

Det visuella uttrycket känns konstlat och digitalt, handlingen är klumpigt berättad och det gnistrar inte om skådespelarna. Filmen verkar ambitiös, precis som den ansträngda titeln, men lyckas inte leverera något annat än ett mediokert resultat. Ingen tvekan om att det finns vissa ljuspunkter, men slutsatsen blir att Crouching Tiger, Hidden Dragon: Sword of Destiny har för stora brister och nog kommer att betraktas som en lättglömd och tråkig historia av de flesta. Tre stjärnor.

Detta är den tredje spelfilmen (hittills) som är producerad av strömningstjänsten Netflix. Den audiovisuella presentationen är precis som tidigare helt föredömlig. Både ljudet och bilden förtjänar beröm, även om bilden bitvis känns lite platt och artificiell.