I år har det gått 33 år sedan en av reaktorerna i Tjernobyl-kärnkraftverket i Sovjetunionen (dagens Ukraina) bokstavligt talat sprängdes i luften. Tidernas värsta kärnkraftsolycka var ett faktum – och sovjetryssarna gjorde allt de kunde för att mörka katastrofen/skandalen.
Realistisk dyster
En serie olyckliga händelser, som inkluderade dåliga/billiga lösningar i reaktorn, inkompetenta chefer på Tjernobyl-kraftverket, försök att rädda sina egna skinn, strävan efter befordran och personlig, kortsiktig vinning – plus en värdelös, korrupt ledning som omgav sig med ja-sägare – skapade den ”perfekta stormen”.
Det är ett dystert scenario och scenografi vi presenteras för. Den lilla staden alldeles intill det stora kärnkraftverket är så arketypisk rysk som den kan bli, med gigantiska betongklossar till lägenhetskvarter, så grått, enformigt och dystert som bara en totalitär kommunistisk stat kan åstadkomma. Smutsbruna, mörkgröna och bruna färger dominerar.
Befolkningen, som domineras av arbetarklass, lever lyckligt ovetande och litar blint på myndigheterna när de försäkrar att de har allt under kontroll och att det har varit en mindre allvarlig olycka. I själva verket motsvarade strålningen som spred död i närområdet runt reaktorn åtta Hiroshima-bomber – och staden evakuerades inte förrän efter 36 timmar!
Enorm mörkläggning
Anläggningens ledning försöker i det längsta mörklägga katastrofen, med lögner, bluffar och hårdnackad förnekelse rapporterar de till Moskva att allting är under kontroll och att strålningen är försumbart farlig. Varken enskilda personer, eller staten, får tappa ansikte.
Ordförande Gorbatjov beordrar Boris Shcherbina (Stellan Skarsgård) att resa till ground zero och rapportera tillbaka till Kreml. Med sig får han landets främsta kärnfysiker, Valery Legasov (Jared Harris). Katastrofens omfattning uppdagas lager för lager i all sin fasa, och Shcherbina och Legasov får ansvaret att städa upp helvetet.
Inte nog med att lokalbefolkningen hålls ovetande, Sovjetunionen informerar inte heller omvärlden om katastrofen, som först upptäcks genom radioaktiva mätningar i Sverige.
Som Boris lakoniskt säger till Ulana Khomyuk (Emily Watson), när de diskuterar att offentligt berätta sanningen om olyckan: ”Du menar att Legasov ska förödmjuka ett land som är besatt av att undvika förödmjukelse” – häri ligger hela kärnan till hemlighållandet, lögnerna och mörkläggningen. En händelse som dödade väsentligt fler oskyldiga medborgare än om man omedelbart hade gått ut med ett offentligt katastroflarm.
Den kommunistiska partieliten, med god hjälp av ett effektivt KGB, gjorde sitt yttersta för att tysta ner katastrofen. Regimen skulle, till varje pris, undvika att skadas – så mycket för glasnost …
Uppskattningarna om direkta dödsfall på grund av olyckan varierar i dag från 4 000 till 93 000. Den officiella ryska siffran är fortfarande 31 (!).
Nära inpå
Serien är en brittisk produktion, med främst brittiska skådespelare som talar alla sorters engelska accenter. I början känns det ganska onaturligt och skapar lite distans, men man vänjer sig. Då fungerar det bättre med Skarsgård, som har lagt sig till med en svag, passande rysk brytning.
Serien följer främst tre infallsvinklar, huvudspåret är Shcherbina och Legasov som desperat försöker rensa upp porten till Helvetet, den andra är (den fiktiva) kärnforskaren Khomyuk som försöker få reda på orsaken till olyckan. Chernobyls tredje vinkel är sedd ur offrens perspektiv, helt vanliga människor som lever i okunnighet och som råkar ut för en, katastrofal händelse, här representeras de av hustrun till en av brandmännen som försökte släcka det brinnande infernot – och följaktligen blev extremt utsatta för radioaktiv strålning.
Gravida Lyudmilla besöker sin svårt skadade brandman på Moskvas sjukhus och utsätter sig för stor risk. De som kom närmast reaktorn fick en relativt snabb och ovanligt brutal död, men hon insisterar på att vara vid hans sida hela vägen. Det blir ett par osedvanligt hemska scener.
Kataklysmisk katastrof
Flera sekvenser domineras av tungt, teknisk facksnack men allt förklaras så att lekmän kan förstå, vilket gör Chernobyl både underhållande och lärorik.
Alla har i dag hört talas om olyckan och känner till det radioaktiva nedfallet som spred sig även till våra gränser. Desto mindre känt är att olyckan höll på att utvecklas till en fullständigt förödande katastrof som skulle ha gjort en halv världsdel obeboelig i århundraden.
Sminkörerna har ibland gjort ett halvdant jobb, Gorbatjov ser ut som om han har varit i en maskeradbutik för att se skallig ut. De har lyckats desto bättre med skräckscenariot som utspelar sig när de mest strålningsskadade möter sin grymma död. Sådant blir det skakande TV av, och helt säkert ett större motstånd mot kärnkraft i allmänhet. Om det skulle bli en konsekvens av TV-serien vore synd, för en effektivare, renare och säkrare energiform finns faktiskt inte i dag.
”Fördelen” med en totalitär regim är att det inte ställs några frågor och att liv kan offras utan att folket gör uppror. Något som faktiskt hjälpte till att begränsa katastrofens omfattning. Seriens starkaste scen är när ”frivilliga” soldater kommenderas ut på reaktortaket för att knuffa ner extremt radioaktiv grafit i kratern. Stannar man längre än 2–3 minuter på taket dör man av strålningen.
Serieskaparna känner sig ibland tvungna att dramatisera onödigt pompöst och påträngande – vilket den dramatiska historien inte behöver, verkligheten är mer än tillräckligt dramatisk utan att behöva förstärkas av överdriven musik och klippning. Det fjärde avsnittet är också lite av ett antiklimax där det ägnas för mycket tid åt jakt på radioaktiva husdjur, med Fares Fares i en liten gästroll.
Klassiker
Skarsgård är riktigt tung i serien och passar perfekt i rollen som partipampen som så småningom får en mer nyanserad syn på saken, katastrofen, regimen och mörkläggningen. Han har definitivt seriens mest fascinerande karaktärsutveckling. Harris är också helt perfekt castad som den lite torra kärnfysikern, med stor känsla för rättvisa och moral men också förmågan att offra ett par liv om ändamålet helgar medlen.
Trots några mindre svagheter är Chernobyl definitivt en av årets bästa serier hittills. Ett skrämmande, verklighetstroget drama ackompanjerat av utmärkta skådespelare och en dramaturgi som hämtad direkt från helvetet gör detta till en omedelbar klassiker. En serie du inte kan sluta titta på, även om det bitvis är direkt obehagligt. 5 starka stjärnor.
Det var mycket grått, mörkt och dystert i gamla Sovjetunionen, tyvärr hjälper inte den tråkiga strömningskvaliteten från HBO Nordic. Alldeles för många detaljer försvinner i grå ”grumligheter” och mörka scener plågas av artefakter. Skärpning!
