Recension: Bridgerton, säsong 3, del II

Irriterande nog väljer Netflix i allt högre grad att dela upp sina mest populära serier i två delar per säsong. Detta tvingar ofta handlingen till ett konstlat klimax halvvägs igenom säsongen. Så var det också med det överdådiga, pampiga kostymdramat Bridgerton – en av streamingjättens flaggskeppsserier.

Med Bridgerton blev kostymdrama plötsligt populärt, modernt, kult och hippt, även bland unga streamingabonnenter. Det underlättade garanterat att 1815 års London-societet var en ”färgblind” skara, klänningarna var högt skurna och att (de utåt sett dygdiga) jungfrurna kopulerade mer än brunstiga kaniner.

Vi har redan recenserat del I av säsong 3, så för en mer utförlig sammanfattning av handlingen rekommenderar vi den artikeln.

Del II av den tredje säsongen tar vid alldeles efter den unga Penelope Featherington (Nicola Coughlan) och den eftertraktade ungkarlen Colin Bridgerton (Luke Newton), något oväntat, ”fann varandra”.

Naturligtvis är det en krokig väg de unga tu har gett sig in på och många vill sätta käppar i hjulen för dem. Dessutom är den excentriska drottningen Charlotte (en sagolik Golda Rosheuvel) mer besatt än någonsin av att avslöja skvallerpressens okrönta ”drottning”, Lady Whistledown – som vi (och en del andra) redan vet är Penelope in persona.

Låt intrigerna och ”hemmafru-porren” börja!

 

Vi har tidigare blivit förtjusta i denna något originella och episkt iögonfallande serien som tar en ironisk titt på det pompösa London-borgarskapet 1815, leker med konventioner och etablerade sanningar samtidigt som den försöker tänja på gränserna med sin färgstarka ensemble.

Tyvärr var vi inte imponerade av den tredje säsongens första del, eftersom den alldeles för mycket kändes som en upprepning av tidigare händelser och intriger, och dessutom tvingade på tittarna en smått konstruerad historia – där den ”fula ankungen” äntligen fick vad hon ville.

När del II börjar råder det aldrig någon tvekan om att det unga, tafatta paret kommer att få varandra, och det råder heller ingen tvekan om att det (mycket) tråkiga paret Francesca Bridgerton och Lord Kilmartin så småningom kommer att knyta hymens band – det är ingen djup och komplex serie vi tittar på. Med det sagt så kryddas den här omgången av att ormen i paradiset, Eloises skadeskjutna väninna Cressida Cowper (Jessica Madsen), får härja fritt och sprida sina lögner, bedrägerier och fula tricks.

När vi dessutom får se den ökända drottningen i ”full fart” blir det stundtals riktigt roligt. Båda kvinnorna är, var och en på sitt sätt, på jakt efter den mytomspunna Lady Whistledown. För drottningen har det nästan blivit en sport att avslöja henne, medan det för Cressida handlar om att rädda sin egen framtid.

Och det här är verkligen kvinnornas säsong, männen hamnar antingen i skuggan eller framstår som handlingsförlamade eller överdrivet töntiga – med det hedervärda undantaget den extravagante Benedict Bridgerton (Luke Thompson), som sorglöst lever livets glada dagar. Hans yngre bror Colin framstår å andra sidan som en ännu större och mindre intressant ”mes” än förra gången vi såg honom.

Och visst får Penelope visa vilken stark, självständig och rättrådig ung kvinna hon är, med tjockt skinn på näsan och förmågan att stå på egna ben. Men det är inte en särskilt originell eller intressant historia. Inte heller är den särskilt väl berättad. Då är det mycket bättre underhållning att se hennes skandalösa styvsystrar, även kända som ”dum” och ”dummare”, sura och förlöjliga sig själva i bästa Askungens styvsystrar-stil.

Summa summarum är den tredje säsongen den svagaste hittills från Bridgerton-universumet. Med det sagt räddar del II, fullpackad med intriger, pompa, ståt, bara bröst och uppenbar eskapism, dagen. 4 stjärnor.

Säsongspremiär var den 13 juni, samtliga fyra avsnitt av del II finns nu på Netflix.