Recension: Bombshell

Den amerikanska mediemogulen Roger Ailes (1940–2017) var en medierådgivare åt både Nixon, Reagan och Bush senior, samt var rådgivare för Trump under hans första presidentvalskampanj.

En gigants fall

Ailes (John Lithgow) var mest känd som mannen som grundade TV-kanalen Fox News (ägd av Rupert Murdoch), som han nästan förvandlade till språkrör för konservativa republikaner, samt en fenomenal pengamaskin och tittarframgång. Så här i efterhand är han förmodligen mer känd för sin skamfulla avgång, sparkad för sexuella trakasserier mot 23 av hans kvinnliga anställda – den mest framträdande var TV-ankaret Megyn Kelly (Charlize Theron).

 

Ailes-fallet, och hans väldiga fall från maktens topp, var som ett slags förspel till MeeToo-rörelsen, som på allvar tog fart året efter när Alyssa Milan kom med sitt berömda Twitter-meddelande i kölvattnet av det mer berömda Weinstein-fallet.

I åratal var Megyn Kelly ett av Fox mest kända ansikten och ett av de mest exponerade nyhetsankarna. Hennes globala berömmelse kom däremot när hon gick till frontalattack mot Donald Trump och anklagade honom direkt för misogynism. Resultatet blev en ettårig Twitter-kamp med presidentkandidaten – och efterföljande säkerhetsvakter.

Blonda sexbomber

Ailes är en kompromisslös, karismatisk medieledare med känsla för vad som får tittarna att sitta klistrade framför skärmarna. Nyhetsankare ska vara unga, vackra, (helst) blonda, leende, heterosexuella, personliga – och byxor är förbjudna! Kamerorna ska, med hjälp av framsidor av glas på skrivborden, fokusera på bara ben och välsvarvade lår, framhävda av korta och tättsittande kjolar.

Med andra ord, i dagens politiska klimat skulle Ailes betraktas som en dinosaurie. Ännu värre var att han helst ville se mer än nakna ben när han intervjuade och ”inspirerade” sina kvinnliga anställda på sitt mäktiga kontor.

Allting exploderar när det lite ”svåra” TV-ankaret Gretchen Carlson (Nicole Kidman) får sparken. Hon stämmer sedan Ailes för sexuell trakasserier.

Den stora frågan är var någonstans de Fox-anställdas lojalitet ligger, om de vill rädda sin karriär eller vågar lägga huvudet på huggkubben och bekräfta Carlsons anklagelser.

Hollywood-stjärnteam

Jay Roach (The Campaign) har regisserat en fräsch, fräck och underhållande film om detta nästan episka mediedrama, där trovärdigheten för Murdochs guldhöna stod på spel.

Filmen toppas av huvudrollerna Theron, Kidman, Margot Robbie (The Wolf of Wall Street) och John Lithgow, som alla gör sina livs roller. Men det är Theron som verkligen sticker ut. Hon är skrämmande lik den riktiga Kelly, faktisk så lik att vi var tvungna att titta efter i rollistan för att se om Kelly spelade sig själv. Theron gör henne på pricken, hennes rörelser och röst, och får på ett föredömligt sätt fram tvivlet som gnager i henne och den enastående självsäkerheten.

Dramadokumentär

Bombshell är elegant kryddad med riktigt foto från händelserna 2015 och 2016, vilket ger filmen en nästan dokumentarisk känsla. Men detta är absolut ingen dokumentär, utan en dramatiserad och redigerad version från den ena sidan av saken. Detta är också lite av problemet med Bombshell, den får för mycket slagsida mot de trakasserade kvinnornas sida och blir lite för ofta övertydlig och inte särskilt subtil.

För producenterna och manusförfattarna måste Ailes ha varit en drömperson. En man som hade direkt tillgång till maktens korridorer i Washington DC, hade Trump på snabbval i mobilen och samtidigt styrde USA:s mest populära nyhetskanal.

Toppa detta med att han (med hans egna ord) såg mer och mer ut som en mänsklig version av Jabba the Hutt, var till åren kommen, förtjust i vackra kvinnor och strumpebandshållare – så har du den perfekta cocktailen, av ett gammalt (mäktigt) svin och vackra, sårbara kvinnor.

Legendaren Lithgow är formidabel som den patriarkala, kompromisslösa mediemogulen som antingen inte hade tillräckligt med självinsikt för att inse sina uppenbara brister, eller levde i lycklig förnekelse.

Visa-mig-vad-du-har-under-kjolen

Scenen där han å det grövsta förnedrar Robbie är illamåendeframkallande, men samtidigt spektakulärt bra. Med blicken, hållningen och små igenkännliga ”gurglanden” får Lithgow fram precis vilken personlighet Ailes hade, samtidigt som Robbie, utan yviga gester eller antydan till överspel, sätter oss in i hennes situation och förtvivlan över att tvingas välja mellan karriär och förnedring.

En oerhört välgjord film som berättar en viktig historia på ett fräscht och originellt sätt. Greppet med att karaktärerna emellanåt pratar rakt in i kameran fungerar utmärkt, när de försöker vädja till oss tittare och förstärka deras resonemang.

Tyvärr berättas den otroliga historien lite för enkelt och ytligt – tänk ”amerikanskt spektakulär” – men det blir ändå fyra gedigna stjärnor till en viktig film från vårt nära förflutna som du måste se!