: Blue Jasmine

De adopterade systrarna Ginger (Sally Hawkins) och Jasmine/Jeanette (Cate Blanchett) lever helt olika liv. Ginger jobbar i en mataffär och bor i en liten lägenhet mitt i San Francisco, är ensamstående mamma och skild från den hopplöse Augie (Andrew Dice Clay) och spanas ständigt in av ”män utan framtid”, däribland hårdingen Chili.

På andra sidan USA, i New York, bor Jeanette (som har ”förfinat” sitt namn och kallar sig för Jasmine) tillsammans med den framgångsrike affärsmannen Hal (Alec Baldwin). Hon är hemmafru och lever ett bekymmerslöst lyxliv i en miljonvilla och vänder dövörat till när det florerar rykten om att allt Hal gör inte alltid befinner sig innanför lagens råmärken. Men när hon upptäcker att han varit otrogen anmäler hon honom till ekobrottsmyndigheten – och sedan blir livet sig aldrig likt …

Helt utan anseende, vänner, familj, hus och pengar tar Jasmine sin tillflykt till sin syster. Hur förödmjukande det än är tvingas hon bita ihop och fortsätta låtsas att allting är som det ska.

Är det någon genre Allen behärskar ut i fingerspetsarna så är det mörka komedier, och Blue Jasmine är möjligtvis hans svartaste hittills. Här finns det inte mycket hopp för den djupt olyckliga och otroligt ytliga Jasmine. Allens karaktärer blir ofta så överdrivna och karikerade att man inte kan identifiera sig med dem, men det gäller inte Cate Blanchett. Hon befinner sig visserligen i en helt annan verklighet än de flesta av oss, men hennes fall och förnedring kan vi relatera till – och för Jasmine är det enda som betyder något att upprätthålla den sköra och eleganta fasaden.

Det är känslosamt och smärtsamt att se Jasmine upplösas framför våra ögon när hon försöker döva smärtan med en orgie av sprit och piller, och Blanchett är skrämmande bra i rollen (som bygger löst på den amerikanska klassikern Linje Lusta). På samma gång lyckas Allen krydda med precis lagom mycket förlösande komik att det inte känns påklistrat och konstlat, långtifrån hans vanliga övertydliga komik och mer som en inblick i det verkliga livet. Ett litet mästerverk!

På känt Allen-manér undviker han surroundljud, trots detta är det ett bra, fast inte så innehållsrikt, stereoljud (DTS-HD) han ger oss, plus en mycket hög bildkvalitet. Bonusmaterialet består bara av lite från premiären och ett par korta intervjuer.