Få filmer har större kultstatus och har debatterats häftigare – och gillats och ogillats – mer än Ridley Scotts science fiction-klassiker Blade Runner från 1982. Efter premiären fick den mestadels svidande kritik av recensenterna, men efter sju (!) versioner, där den bästa är Blade Runner – Final Cut (2007), är de flesta i dag överens om att det är en obestridlig klassiker.
Blade Runner är löst baserad på romanen ”Do Androids Dream of Electric Sheep” (1968) av Philip K. Dick, vars huvudtema är huruvida artificiell intelligens kan ha känslor och tänka självständiga tankar – och därför kan ha egenvärde.
Jakten på de artificiella
Uppföljaren plockar upp tråden 30 år efter den ursprungliga filmen slutade, där det nu är K (Ryan Gosling) som är LA-polisens bästa ”Blade Runner”. Hans jobb är att jaga, och eliminera, replikanter/artificiellt intelligenta som inte kan kontrolleras.
Fritiden tillbringar han sin lilla bikupa av en lägenhet med sin hologram-flickvän (Ana de Armas). Han plågas av ständiga flashbacks från hans barndom/förflutna men lugnar sig med att minnena är implanterade.
Den stora frågan är: Kan de extremt avancerade och människoliknande replikanterna ha känslor och egna tankar, eller kan de bara tänka och agera efter vad de är förprogrammerade att göra?
Människorna, ledda av den härligt cyniska polischefen Joshi (Robin Wright) är övertygad om att replikanterna måste hållas i schack, och att de som kan utvecklas utan mänsklig inblandning måste avlivas. Hon är den ”perfekta” byråkraten som ser världen i svartvitt och är övertygad om att gruppen med oregerliga replikanter måste elimineras för att upprätthålla ordningen och balansen på planeten. När K upptäcker tecken på att replikerna kan fortplanta sig bryter helvetet löst.
Dystopisk
LA och merparten av jorden är en enda stor ”kloak” efter den stora katastrofen, och de välbärgade har för länge sedan flytt ut till nya kolonier i rymden. Kvar finns de fattiga och kriminella, och en polisstyrka som jagar de självmedvetna/feltillverkade replikanter som finns kvar.
Den dystopiska framtidsstaden är dyster, mörk, våt och gräll, cynismen råder och människorna är alienerade och utlämnade till sig själva.
På det mer filosofiska planet dyker Wallace (Jared Leto) upp. I egenskap av mannen bakom de geniala replikanterna tänker han inte ge sig förrän han har konstruerat artificiell intelligens som vida överträffar människornas – och som kan föröka sig! En ovanligt gräslig men fascinerande person, som Leto skildrar med glans.
Fulländad visuell fest
Franskkanadensiske Denis Villeneuve har tidigare visat mästartakter med sin ovanliga visuella och läckra stil. Senast i den mäktiga och ytterst filosofiska Arrival – men med Blade Runner 2049 överträffar han sig själv!
Varje scen är som en fascinerande, extremt genomtänkt konstinstallation, där inget överlåtits åt slumpen. Vi sugs in i handlingen i den dystopiska framtiden, där den suggestiva filmmusiken spelar en framträdande roll.
När vi följer med till ett avfolkat Las Vegas är det som att stå i entrén till helvetet, de perfekt analogi eftersom syndens och frosseriets stad ligger öde och delvis krossad till damm. Allt som finns kvar är resterna av de grälla kulisserna – som bautastenar resta över mänsklighetens dekadenta leverne.
Framtidens LA är grått, smutsig, vått och mörkt – men upplyst av jättelik och gräll reklam. En post-apokalyptisk stad som alla vill bort från. Områdena utanför staden är obeboeliga – det är där K söker sina svar.
Fords stora comeback
Harrison Ford var en utmärkt Blade Runner i originalfilmen. Han porträtterade Deckard övertygande, utan stora gester, och fick fram karaktärens komplexitet. När han nu 25 år senare upprepar rollen var risken för misslyckande stor, inte minst för att det var länge sedan vi blev imponerade av Fords insatser på vita duken – kanske beror det på att han helt enkelt inte har blivit erbjuden tillräckligt saftiga roller?
Vi kan inte minnas att vi sett honom lika engagerad, övertygande och äkta någon gång det senaste årtiondet. Nedtonad utan att vara konstlad, känslomässigt närvarande.
Ryan Gosling är som vanligt utomordentligt bra och får fram hela det komplexa känslomässiga registret i karaktären som slits mellan tro, tvivel, vem (och vad!) han är och vem han till slut ska följa. Han är trogen myndigheterna och systemet ända tills han upptäcker att allt inte är som han trodde det var.
Gosling har ett ansikte och en mimik som gör att han bemästrar häftiga actionscener lika bra som ömma scener där han drömmer om ett bättre liv med den stora kärleken – hologrammet Joi. Att han hoppades över i årets Oscar-nomineringar är synd och skam!
De stora frågorna
Filmen är nästan tre timmar lång, men helt utan dödpunkter och överflödiga scener. Även om det finns ett par actionscener så präglas den bitvis lågmälda filmen av lugn och eftertanke. Blade Runner 2049 tvekar inte att ställa de stora, existentiella frågorna om vem vi är, var vi kommer ifrån och vad som definierar en människa. Hela tiden gnager en obehaglig känsla i bakgrunden, och hemligheter avslöjas lager för lager, i bästa thriller-anda.
En visuellt bländande film, där Villeneuve har fulländat berättelsen och fått skådespelarna att göra sitt bästa. En film som har förmågan att överraska och underhålla, och samtidigt mana till eftertanke. Fotot och musiken spelar en lika viktig roll, och helheten är oslagbar som årets bästa film! 6 gnistrande stjärnor till denna omedelbara klassiker.
Teknisk referens
Rent tekniskt visar den här versionen verkligen vad som ryms i 4K-formatet. Fotot står för Roger Deakins (som också är Oscar-nominerad) för, han har även varit med under efterproduktionen – och det syns: bildkvaliteten är helt enkelt perfekt! En fantastisk, äkta färgpalett, en bild helt utan brus eller artefakter och kristallklar skärpa och ett otroligt djup. Varje fåra och rynka syns i skådespelarnas ansikten, och när dammet lägger sig över ett öde Las Vegas syns vartenda dammkorn. Surroundspåret är i Dolby Atmos, som ger en fyllig, detaljerad och exceptionellt snyggt mixad ljudupplevelse, där allt från den djupaste basen till dialogen kommer fram exakt.
Bonusmaterialet består av bland annat sex mini-dokumentärer, en grundlig dokumentär om den fascinerande scenografin, plus en inblick i processen med valet av skådespelare.
