: Black or White

Filmen, som sägs vara baserad på verkliga händelser, handlar om de radikala omvälvningarna i toppadvokaten Elliots (Kevin Costner) liv när hans hustru omkommer i bilolycka. Han lämnas med ensam vårdnad om deras enda barnbarn Eloise – barnets mamma dog i barnsäng och pappan är ett vandrande knarkarvrak och småsmåkriminell. Situationen hettar till sig när farmodern dyker upp och kräver att få vårdnaden. Varför? Hon anser att Elliot är en rasist och tänker se till att barnet inte går miste om sitt svarta kulturarv.

Rasproblematiken satt på sin spets utgör alltså ramen runt detta drama, men det blir aldrig något mer än en vag, luddig ram när filmen försöker skapa rasmotsättningar av något som nästan inte existerar i det här sammanhanget. Farmor vill ha vårdnaden eftersom hon tror att det kan få hennes stökige son på rätt köl igen och för att hon tycker att morfar dricker för mycket.

Bortsett från den något konstruerade raskonflikten så är det det medmänskliga dramat mellan Elliot och hans unga barnbarn som är Black or Whites verkliga styrka. Costner är superstabil som djupt förtvivlad morfar, som dränker sina sorger efter förlusten av dotter och fru i sprit, men mormor (och hennes familj) framställs väl överdrivet som ”typiska” färgade.

En absolut godkänd film att mysa med en söndagskväll, men lättglömd och en smula för konstruerad. Tre stjärnor.

Ett bra ljudspår men lite för varierande bildkvalitet. Inget bonusmaterial.