Recension: Billions, säsong 1

Occupy Wall Street-rörelsen började blygsamt 2011. Tre år efter Lehman Brothers kollapsade och finanskrisen svepte över världen, och hundratusentals människor inte längre kunde betala sina bolån, växte det fram en proteströrelse som krävde att mer skulle göras för att jaga finansmännen som låg bakom krisen. Mot denna bakgrund träder vi in i finansmagnaten Bobby Axelrods (Damian Lewis) värld, där han lever livet längst upp i Wall Street-hierarkin.

https://www.youtube.com/watch?v=kk6jveZdpUA

Med sina olika hedgefonder skramlar Axelrod ihop miljarder dollar varje år – och inte alla av dem är anskaffade på lika lagliga sätt. Axelrod är en riktig alfahane som respekterar styrka och ser ner på svaga – i hans värld kan alla lyckas så länge de arbetar tillräckligt hårt och är tillräckligt cyniska. Han tycker själv att han står över lagen. Ur den synvinkeln påminner han mycket om Jordan Belfort, vars otroliga liv vi fick följa i den härliga The Wolf of Wall Street.

Axelrods väg till toppen fick ett uppsving efter Elfte september, när han var den enda överlevande delägaren på sin byrå. Med sin troféhustru (svenska Malin Åkerman, Watchmen) och två söner lever han ett lyckligt liv och framstår som rena rama Moder Teresa för sina anställda och alla andra i New York som tjänar på hans generösa donationer.

På den andra sidan av brädet sitter åklagaren Chuck Rhoades (Paul Giamatti) och väntar på att få något konkret bevis på Axelrods oegentligheter. Rhoades jakt på Axelrod kompliceras dock en smula av att hans fru är en av Axelrods närmaste medarbetare – och företagets psykolog (!).

Vi är en fluga på väggen och får följa Axelrods extremt framgångsrika liv och hur han använder sig av tvivelaktiga tips för att göra affärer. Stora summor kontanter byter ägare för att bygga lojalitet och/eller manipulera företags börskurser. Den alltid lika beräknande och rakt igenom cyniske Axelrod porträtteras briljant av Damien Lewis (som vi senast såg som terrorist i Homeland). En hal ål som vet hur man lindar sina anställda och opinionen runt sitt lillfinger men som aldrig tvekar att lägga beslag på allt mer pengar – på lagligt eller olagligt sätt – samtidigt som han ständigt försöker bättra på sitt infantila ego genom att uppträda som framgångsrik och förmögen – och är villig att betala hundratals miljoner för att få byggnader uppkallade efter sig.

Hans raka motsats är åklagaren som har bestämt sig för att hans administration ska vara oantastlig och omutlig. Han kommer själv från en mycket förmögen familj, men tvekar ändå inte att kasta sin fars bekanta bakom lås och bom. Det är i spänningen mellan dessa två karaktärer som Billions är som bäst, då får vi se ett levande och bra TV-drama med lysande skådespelare och en rapp och intelligent dialog. Inte minst Giamatti är en ren fröjd som åklagare, en fasetterad karaktär med många lustar …

Tyvärr är manus lite för välpolerat, långsökt och ibland inte särskilt trovärdigt. Vi inser att det skapar dramatik om åklagarens fru jobbar för hans största fiende, men vi tror inte för en sekund att det kunde ha hänt i verkligheten. Bortsett från ett par väl enkla lösningar och ett par otroligt vändningar så är detta ett fascinerande – och högst relevant – TV-drama med två huvudrollsinnehavare i toppform. Fyra stjärnor till Billions.

Streaming-kvaliteten imponerar med både bilden och ljudet. Recensionen bygger på de första två (av tolv) avsnitt.