Recension: Big Little Lies, säsong 1

HBO har verkligen lyckats samla ihop ett litet stjärngalleri av Hollywood-elit till deras nya superserie Big Little Lies. De tre kvinnliga huvudrollerna spelas av Reese Witherspoon (Madeline), Nicole Kidman (Celeste) och Shailene Woodley (Jane).

Livet på grön kvist
Till småstaden – med amerikanska mått mätt – Monterey, knappt två timmar söder om San Francisco, anländer den ensamstående mamman Jane med sitt enda barn, sonen Ziggy. Ziggy ska börja första klass mitt i det hetaste rikemansstråket i Silicon Valley. Där bor alla snofsiga föräldrar i enorma villor med utsikt över det majestätiska Stilla Havet och de ljumma kvällarna avnjuts med en flaska gott vin.
Det tycks vara en småstadsidyll som bara rubbas av oskyldiga käbbel vid Hem och Skola-möten och svartsjuka mellan ex. Men Jane bär på en mörk hemlighet från det förflutna och i det första avsnittet får vi dessutom vara med om ett mord med en okänd gärningsman/-kvinna – och ett okänt offer!
Allt är uppenbarligen inte guld och gröna skogar i vackra Monterey, där händelser bland vanliga dödliga har en klar tendens att få oanade proportioner. Minsta lilla konflikt eskalerar till katastrofer så fort hyperaktiva lägga-näsan-i-blöt-Madeline får nys om saken.

 

https://www.youtube.com/watch?v=nS0UsecjHx8

Starka kvinnor
Det är förhållandet – och sammanhållningen – mellan Madeleine, Celeste och Jane som handlingen kretsar kring. Madeline gestaltas extra övertygande av Reese Witherspoon, som i början av sin karriär gjorde dumma blondiner till sitt varumärke. I Big Little Lies hon är inte dum alls, bara extremt enerverande och enkelspårig. Hon går naturligtvis miste om allt det goda i livet genom att fokusera (och haka upp sig) på irriterande detaljer – det råder en ständig kamp om den kvinnliga tronen i det lilla samhället och hon måste slåss om platsen med karriärkvinnan Renata (Laura Dern).
Madeline gör det till sin livsuppgift att ta nyanlända Jane under sina vingar, på samma gång som hon mer än gärna gör livet surt för Renata under tiden.
Celeste har lagt sin framgångsrika karriär som advokat på hyllan för att vara hemmafru på heltid och ta hand om sin psykopatiske make – en alldeles strålande Alexander Skarsgård som balanserar skrämmande väl mellan elegant storcharmör, brutal hustrumisshandlare och gråtande och ångerfull syndare. Han är seriens mest komplexa person.

Parodi?
Det är inte stora frågor som klimatkrisen, sjunkande valutor, terrorism, flyktingkrisen eller vilken galning som råkar vara högsta hönset i USA som är temat för Big Littles Lies – och det är helt okej. Men i takt med att vi får lära känna de kvinnliga huvudkaraktärerna så drabbas vi av en svag känsla av att de framställs lite väl enfaldiga. Framför allt den ständiga bitch-fighten mellan Madeline och Renata blir nästan parodisk.
Visst går det att hitta liknande intriger i vekliga livet, men här blir proportionerna så mycket större när de vältrar sig med advokater, födelsedagskalas för hundratusentals kronor, medveten utfrysning och direkt förtal. Nog skulle man kunna misstänka att en person med en så stabil karriär som Renata skulle stå över sådant?
Big Little Lies är ingen parodi, men den har tendenser att närma sig det. På den fronten uppskattar vi betydligt mer hur naturligt Netflix-serien Bloodline skildrar vardagsproblem och familjekonflikter.

Det goda samtalet
Big Little Lies tar sig tid att bygga upp karaktärerna så att man får en inblick i deras liv och ett förflutet man kan relatera till. Många av scenerna utspelas helt enkelt runt ett bord (med ett glas vin eller två) där karaktärerna reflekterar över livets trivialiteter och svårigheter med partner och barn. På det här planet är serien som bäst och paret som är mest intressant att följa är faktiskt Kidman och Skarsgård. Hur hon stannar vid sin mans sida, och försöker bortförklara hans uppenbara psykopatiska drag, är drama på hög nivå.
Som en diffus röd tråd genom hela serien finns den olösta mordgåtan, där handlingen främst kretsar kring tiden före mordet. Men den sidan av handlingen, där ”alla” invånarna får frossa i skvaller och elaka spekulationer, är mer som en bonus, det är relationerna som står i centrum för ännu en bra TV-serie. Big Little Lies försöker göra det ordinära extraordinärt och lyckades delvis, men det är lysande skådespelare som lyfter den från det helt genomsnittliga. 4 starka stjärnor.
Recensionen bygger på de första fyra avsnitten (av åtta). Till skillnad från Netflix blir vi ibland besvikna över bildkvaliteten på HBO. Det är inte mycket buffrande, men bilden dras för ofta med artefakter och nedskalad upplösning. Ljudspåret är definitivt mer än godkänt.