Recension: Avatar 3D

Det gick 12 år sedan mellan”Titanic” och ”Avatar” men James Cameron använde tiden väl när han skapade en helt ny och spektakulär äventyrsvärld! Den skadade marinsoldaten Jake Sully (Sam Worthington) utstationeras till den avlägsna kolonin Pandora, där han ska ta över efter hans avlidne tvillingbror. Svårigheten är hur man ska lyckas utvinna de ytterst värdefulla naturresurserna när lokalbefolkningen bor just där de finns? Ett forskningsprojekt har pågått en längre tid som går ut på att människor kopplas upp virtuellt mot en avatar-kropp så att de kan vinna urinvånarnas tillit och respekt. Planen är alltså att bli vänner med dem och sedan övertala dem att flytta. Men allt går förstås inte enligt planerna …

”Avatar” är en film som i stort sett har mottagits av stående ovationer överallt och såväl lovord som höga betyg har haglat över den. Och det är inte så konstigt om man tänker på filmens spektakulära teknologi och överväldigande foto och klippning. Men om vi skalar bort all digital yta (och 3D-effekten) så återstår en ganska så ordinär, tja rent klichéartad, historia om kampen mellan det goda och det onda – i en galax, far far away. För det är precis vad ”Avatar” är: ”Star Wars” för den uppväxande generationen.

Cameron tar upp lite mer existentiella och etiska frågeställningar men allt är samtidigt popcornunderhållning av högsta klass. Fast den stora frågan är väl hur ”Avatar” kommer att betraktas om 5 eller 15 år, när den här tekniken inte bara är vardagsmat utan direkt föråldrad …

BD-skivan har särdeles hög bild- och ljudkvalitet och är fortfarande (tillsammans med ”Prometheus”) referensen inom 3D. Men här får vi ännu en gång en skiva utan en enda sekunds extramaterial! Skandalöst att man ska vara tvungen att köpa två versioner av filmen!