Recension: Alien – Covenant

För tredje gången sätter sig legenden Sir Ridley Scott (han fyller 80 i november!) i regissörsstolen och gör en Alien-film. Med Prometheus (2015) återupplivade han franchisen och gav en ny dimension åt sin egen klassiker från 1981.

 

Kolonialism

I Herrens år 2104 är den enorma rymdfarkosten Covenant (”förbundet”) på väg till en fjärran galax med ungefär 2 000 kolonisatörer. Helt oförhappandes träffas de av en solstorm som skadar skeppet allvarligt, dödar kaptenen och väcker hela besättningen – sju år för tidigt. Samtliga nybyggare, som letar efter en bättre framtid, sover vidare i hypersömn.

När Tennessee (Danny McBride) tar en rymdpromenad för att reparera skadorna fångar besättningen upp en signal från en planet i närheten. Något överraskande visar analyser att planeten verkar beboelig. Den nya kaptenen, den starkt religiösa Oram (Billy Crudup), bestämmer sig för att undersöka saken närmare… Hans andreman, Daniels (Katherin Waterstone), opponerar sig dock mot det kontroversiella beslutet.

I tidslinjen befinner vi oss elva år efter Elizabeth Shaw (Noomi Rapace) och cyborgen David (Michael Fassbender) havererade i yttre rymden.

 

Filosofisk dimension

Även om filmen framför allt är en renodlad action-underhållningsfilm så är inte Scott rädd för att kräva lite av publiken. Precis som i Prometheus har Scott tagit med den filosofiska dimensionen. Covenant tar plats i det aktuella resonemanget om artificiell intelligens, vad som händer om maskinerna så småningom blir smartare än människorna, får fri vilja och agerar på egen hand.

 

Det filosofiska elementet gestaltas av en alldeles lysande subtil Michael Fassbender i dubbelrollen som cyborgarna David och Walter. David är en äldre modell, som även har förmågan att skapa, filosofera och tänka själv. Med andra ord är han ett praktexempel på den typ av artificiell intelligens som bland annat Elon Musk varnar för.

Fassbender har en cyborgs alla små nyanser, mimik och kroppsrörelser och gör allt med bravur! Manusförfattarna har dessutom försett honom med de saftigaste replikerna, som om han vore Satan själv säger han (som David): ”Better to reign in hell than serve in heaven.”

 

Mer explicit

Alien-filmerna har alltid haft ett visst inslag av grafiskt våld och ”exploderande” kroppar – den med minst sådant är faktiskt den främst psykologiska thrillern Alien från 1981, men även där fick vi se monster som sprängde sig ur människor.

I Prometheus gick Scott ett par steg till, men i Covenant går han all in! För det första har besättningen växt markant – de flesta är bara med för att bli Alien-föda – men sättet de dör på är mycket mer explicit, våldsamt och blodigt än tidigare, ibland är det onödigt explicit.

 

Huvuden äts upp och huggs av, monstren spränger sig ur både ryggar, munnar och magar och dödssiffran växer snabbt. Väl mycket av det goda för vår smak, men även monstren är härligt avskyvärda och mer creepy än någonsin – och tänk så snabbt de växer!

 

Välgjort hantverk

Som alltid med Ridley Scott-filmer är det inte mycket som har lämnats åt slumpen, det här är ett stabilt hantverk från början till slut.

Scenerna är dystopiska och slående och matchar den dystra, skumma stämningen perfekt. Det känns äkta och smutsigt, detta är uppenbarligen en plats för dem som befinner sig längre ner på karriärstegen. Ett rymdskepp och en version av rymden som är långtifrån den snofsiga version vi bland annat får se i Passengers. Öppningsscenen är som hämtad från en minimalistisk Kubrick-film.

 

Musiken, som kryddas av mäktiga klassiska verk, är som en helt egen karaktär och förstärker och fördjupar handlingen. Och sist men inte minst får vi ett läckert foto (av Dariusz Wolski). Oavsett om det är stora panoreringar över ett kargt landskap en brutal närbild av en dödskamp med aliens så suger kameran oss in i filmen.

 

Inte felfritt

Apropå stor besättning, detta är faktiskt en av filmens små akilleshälar. Det finns helt enkelt för många. De flesta är som sagt bara med för att bli snabbmat för utsvultna rymdmonster, problemet är att vi får se en hel hög karaktärer utan kött och blod (eller rättare sagt: blodet får vi faktiskt se mycket av …) som vi inte bryr oss ett dugg om de överlever eller inte.

Dessutom har handlingen en del brister eftersom besättningen, utan undantag (!) fattar ovanligt många dåliga, dråpliga och föga trovärdiga beslut. Vi inser att målet är att de flesta ska råka ut för en gruvlig och blodig monsterdöd, men det hade kunnat göras mer elegant än vad vi får se här.

Andrekaptenen Daniels (Katherine Waterston) är en av filmens svaga länkar. Hon verkar onödigt (irriterande) svag och osäker, inte särskilt trovärdig, och är oändligt långt ifrån bad ass-hjältinnan Sigourney Weaver i Alien och Aliens. Säkerligen medvetet, men det är verkligen något som fattas med hennes karaktär, hon känns helt enkelt inte ”fit for flight”.

Själva huvudhandlingen i Covenant är inte lika innovativ som i Prometheus och wow-effekten uteblir till viss del. Detta är för likt det vi sett tidigare i Alien-sammanhang – fast det är minsann inte illa det heller! Vi blir fortfarande, verkligen, underhållna och rädda! Fyra stabila stjärnor.

 

Spektakulär ljudbild

Covenant har MYCKET och häftigt ljud! 4K-utgåvan har Dolby Atmos som ger ett oerhört detaljerat surroundspår där det stora ljudet från världsrymden omger oss fullständigt från alla håll. Det knakar, smäller och exploderar med härlig pondus, samtidigt som ljudspåret är så nyanserat och delikat att röster framträder kristallklart hela tiden. Dundrande explosioner får det att skaka i subwoofern, soffan och husgrunden (!), men det låter aldrig förvrängt. Världsklass!

Bilden är också mycket bra, skarp och detaljerad, men tyvärr måste vi göra poängavdrag för en bild som genomgående är lite för mörk.

 

På bonusfronten får vi ett intressant kommentatorsspår med Scott, ett par utelämnade och förlängda scener, stillbilder, minidokumentärer, trailers och en entimmes bakomfilm som handlar mycket om Scott.