anmeldelse: Aladdin 3D

En av Disneys mest omtalade filmer i modern tid, Aladdin, med den avlidne legenden Robin Williams i sin ikoniska roll som rösten till den extremt pratsamma blå anden, var ett ganska uppenbart val för Disney att göra en live action-film av. Spelfilmen skämmer inte ut originalet – men om den tillför något nytt är en helt annan femma.

Som den andra av tre (!) nyinspelningar av tecknade Disney-filmer 2019 verkar marknaden nästan omättlig för nya live-versioner av gamla tecknade klassiker. En nästan garanterad kassasuccé är naturligtvis drivkraften, vilket är helt okej om resultatet är så bra som Aladdin.

Bortsett från det faktum att prinsessan Jasmine har fått en större och mer (politiskt korrekt) självständig roll i 2019-versionen, avviker nyinspelningen inte särskilt mycket från originalet. Den bygger på 1001 nätter och handlar om att Aladdin berättar historien om den fattiga pojken som hittar den magiska lampan och hamnar mitt i den politiska maktkampen i Agrabah, där den über-elaka trollkarlen Jafar försöker störta sultanen och gifta sig med hans dotter – när Aladdin hittar den magiska lampan får han plötsligt både inflytande och väcker prinsessans intresse.

Will Smith gör absolut en mer än godkänd version av Genie och har tonat ner sina mest ansträngande egenskaper, och både Aladdin och framför allt Jasmine levererar varorna. Då är det betydligt värre med Jafar som bara är en blek skugga av den karaktäristiske trollkarlen i den tecknade versionen.

Sångerna är lika bra som 1992 och det är kul att se hur Aladdin och hans överdådiga värld ser ut ”i verkligheten”. Däremot tillför nyinspelningen inte något nytt till berättelsen och den är inte heller lika charmig som originalet. Gammal är fortfarande äldst, men 4 stjärnor förtjänar ändå årets version.