Recension: Ad Astra

I en inte alltför avlägsen framtid ger sig elitastronauten Roy McBride (Brad Pitt) iväg på en riktig långresa till ytterkanten av vårt solsystem. Som nybliven pionjär ska han utforska okända territorier och under tiden har han gott om tid att ägna sig åt självrannsakan.

Tjugofem år tidigare försvann hans meriterade pappa (Tommy Lee Jones) under ett uppdrag där målet var att hitta intelligent liv. Nu utsätts jorden plötsligt för oväntad, dödlig kosmisk strålning och NASA misstänker att McBride den äldre ligger bakom alltihop.

James Gray (regissör och manusförfattare) och Brad Pitt (producent) har gjort en riktigt vacker film med spektakulära bilder från en fascinerande världsrymd, fast inte lika förtrollande som Gravity.

Pitts lååånga resa avbryts av en häftig actionscen på månen, samt ett skrämmande möte med ett norskt (!) fraktskepp i rena rama Alien-stil. Bortsett från detta måste Pitt bära filmen och handlingen på sina axlar, vilket han lyckas bra med. Däremot blir väl mycket närbilder av Pitts väderbitna ansikte, plus att handlingen tar ett par genvägar som inte känns tillfredsställande.

Genom Pitts röst voice-over får vi reda på att han är en hårding. Han får aldrig hög puls (till och med i fritt fall från flera tusen meters höjd håller han huvudet kallt), han håller sina känslor i schack (vilket får hustrun (Liv Tyler) att lämna honom) – jobbet och uppdraget är det enda han fokuserar på.

Berättarröster kan fungera, och i en film som Ad Astra (”mot stjärnorna”), som i hög grad är en enmansshow, är det en nödvändig dygd – men här blir dialogen lite för ofta insisterande och nästan banal.

McBrides ”stora” tankar och filosoferande känns ofta smått självklara och högtravande, både han och manusförfattaren försöker lite för mycket att göra Ad Astra till en djupt emotionell film som ska få oss att fundera på livets verkligt stora frågor. Vilket den bara bitvis lyckas med.

Ad Astra är en visuell njutning och lika mycket en inre resa i McBrides huvud som en pionjärresa ut i den mörka yttre rymden. På samma gång är det en klassisk berättelse om skadade far-och-son-relationer som de flesta av oss kan ha förståelse för. En film som skulle ha tjänat mycket på att vara mer subtil, men som definitivt är sevärd. 4 starka stjärnor.