Recension: A star is Born

Bradley Cooper (som regissör och huvudrollsinnehavare) ger oss den fjärde filmatiseringen av A Star is Born, en berättelse om mänskligt förfall, hopp, drömmar, kärlek och hur det otänkbara faktiskt kan hända: att en okänd sångerska på en strippklubb kan slå igenom som musikalisk superstjärna – only in America!

Omaka par

Den unga servitrisen Ally (Lady Gaga) bättrar på sin inkomst genom att sjunga på en burlesk strippbar en kväll i veckan. Hon drömmer om att uppträda för en stor publik och leva på musiken, men ännu så länge har ingen upptäckt henne, och inte heller passar hon in i mallen för hur en popsångerska av i dag ska vara.

En kväll när hon sjunger i baren har den populära country-stjärnan Jackson Maine (Bradley Cooper) en storslagen arenakonsert i staden. Trots osannolik konsumtion av alkohol och piller håller sig den aningen avdankade stjärnan på benen under konserten – men på vägen hem till hotellet behöver han en drink … Det oundvikliga händer, den gamla ringräven charmar Ally i sank, uppmuntrar henne att satsa på musiken och tar henne med direkt på sin pågående turné.

Alkoholiserade musiker med dalande karriärer är inte direkt någon originell handling, det är en karaktärstudie som bland annat Jeff Bridges gjorde perfekt i Crazy Heart för ett par år sedan. Man kan enkelt invända att handlingen är full av klichéer och osannolika händelser, men den berättas så bra och äkta att vi rycks med.

Skådisar av världsklass

A Star is Born är Lady Gagas första huvudroll och det är första gången Cooper regisserar – och båda två gör det med glans!

Cooper har ändrat sin röst till nästan det oigen-
kännliga, när han med rosslig, mullrande basröst (påverkad av år av missbruk) gör en otrolig bra tolkning av mannen (och så småningom paret) som kämpar med att klara av verkligheten och vardagens ofrånkomliga problem, ständig tinnitus och ett traumatiskt förflutet. Det väcker varma minnen om Nicolas Cage och Elisabeth Shue i Leaving Las Vegas.

Hans ansikte är plufsigt, ögonen är glansiga och flaskan är aldrig långt borta. Enda anledningen till att han fortfarande lever är att hans bror (stabila Sam Elliott) försöker hålla ordning på honom.

Handlingen är både rörande, tårdrypande och full av klichéfällor, men Cooper navigerar med säker hand genom de uppenbara fallgroparna. Han gör filmen till ett starkt personligt drama som vi kan känna igen oss i (även om vi inte är riktigt lika törstiga) och relatera till. Dessutom sjunger han som en fullfjädrad gammal countrysångare!

Att Lady Gaga inte har spelat huvudroller tidigare är synd och skam, för hon är som skapt för rollen som den frustrerade, osäkra Ally som varken lyckas med karriären eller kärleken och fortfarande bor hemma hos sin pappa (Andrew ”Fucking-Ford-Fairlane” Dice Clay). Man kan visserligen invända att hon ”bara” spelar sig själv och drar växlar på sin egen livshistoria, men hon gör det med en sällsynt inlevelse och närvaro framför kameran.

Slitningar

Berättelsen blir extra fascinerande eftersom Jacksons karriär befinner sig i en nedåtgående spiral, på samma gång som Ally tar fart mot stjärnorna – en utveckling som Jackson klarar väldigt dåligt, samtidigt som han, i all sin sårbara mänsklighet, skäms över sina egna känslor och handlingar.

Fotot är stilrent, vackert och nära och fångar paret på deras mest personliga plan, filmen är även elegant klippt och Cooper lyckas ända ut i fingerspetsarna ge den en ovanligt bra dramaturgi – det enda vi har att invända är att Allys karriär tar fart lite väl fort, plus att hennes unga manager är lite väl stereotypiskt överdriven.

If I could sing you a song …

Handlingens grundelement är lika gamla som mänsklighetens historia, men Cooper och Eric Roth (medförfattare) lyckas göra sin version både aktuell och relevant för vår tid. Lägg därtill en historia fylld med vardagsdramatik, omöjlig kärlek, relationer, häftig musik och en skådespelarensemble som levererar sitt yttersta, så har du ett recept på en klassiker.

Vi har inte sett de två allra första inspelningarna av A Star is Born, med den här versionen är mycket bättre och känslomässigt mer engagerande än Barbra Streisand-versionen från 1976. 6 solklara stjärnor.

4K-utgåvan har en enastående bildkvalitet, varje por i huden syns kristallklart, djupet är felfritt, svärtan är optimal och färgtonerna är naturliga. Det komplexa ljudspåret (Dolby Atmos) innehåller massor av musik, som levereras med pondus, tydlighet och en ovanligt bra surroundmix, vilket inte minst kommer till sin rätt i konsertscenerna. Det relativt magra bonusmaterialet består av bland annat trailer, utelämnade scener, musikvideor samt en bra bakomfilm.