Recension: 1917

6 april 1917: De två unga brittiska korpralerna Blake (Dean-Charles Chapman) och Schofield (George MacKay) får i uppdrag att varna ett av sina kompanier att de håller på att anfalla mitt in i ett välplanerad tyskt bakhåll.

1 600 unga mäns liv står på spel om de inte når fram med meddelandet till överste Mackenzie i tid.

Tiden är deras värsta fiende när de tar sig fram genom ingenmansland.

Skyttegravskrig

Första världskriget kallas inte utan anledning för skyttegravskriget. På de stora europeiska slätterna grävde bataljoner ner sig i förstärkta, smala skyttegravar och höll stånd mot fienden och försökte vinna ny mark, meter för meter.

Stilleståndet kunde pågå i månader, muntert parodierat i komediklassikern Blackadder Goes Forth.

När vi kastas in i handlingen har kriget pågått i tre år och det råder stillestånd mellan tyska och allierade trupper i norra Frankrike.

Helvetet nere i de trånga, leriga, smutsiga, stinkande skyttegravarna är imponerande återskapat, ned i minsta lilla kusliga detalj. Filmen är explicit, rå och avskalad, men aldrig spekulativ – ibland blir den nästan obehaglig att titta på.

Korpral Blake har en äldre bror i kompaniet som håller på att gå rakt i tyskarnas fälla, men general Erinmore (Colin Firth) försäkrar honom att tyskarna har dragit sig tillbaka av strategiska skäl, så att de två nästan har fri lejd till byn Écourt.

Varpå Schofield lakoniskt kontrar med att fråga varför i hela friden de då ska ta med sig granater …

The Great War

Första världskriget (1914–1918) kallas oftast av britterna för ”the Great War”, ett krig som är förknippat med mycket heder, ära och nästan upphöjd nostalgi.

Mendes har baserat manus på historier från kriget som hans farfar, Alfred Mendes, berättade för honom. Handlingen i sig är ren fiktion, men händelseförloppet bygger löst på faktiska upplevelser som morfadern var med om som ung soldat under kriget.

Detta är nog också kärnan i Mendes vilja att ge korpral Schofield en hjälteroll mitt i hela krigshelvetet, ibland är han på gränsen till övermänsklig.

Vandring genom helvetet

De två unga männens expedition, och kampen mot klockan, blir en helvetisk vandring, en nedåtgående spiral av våld à la Dantes Inferno.

Det är öde, grått, kallt och lerigt i det brutala ingenmanslandet. Båda sidor har barrikaderat sig bakom lager efter lager av taggtråd, minor och avspärrningar. Lik i olika stadier av förruttnelse och sönderslitna lemmar ligger utströdda – allt medan råttorna kalasar sig feta.

Efter en dramatisk händelse tvingas Schofield försöka slutföra uppdraget på egen hand, utmattad, hungrig, sårad och mentalt nedbruten tar han sig fram, kämpar mot krypskyttar, tyska övermän, kyla och okunniga officerare.

Enda ljusglimten och strimman av hopp i hela filmen är när han träffar en ung fransk kvinna som har sökt skydd med ett föräldralöst barn. De få minuternas ömhet är ett befriande avbrott för Schofield – och oss åskådare – från krigets skräck.

Foto och klippning av en annan värld!

1917 är bara den nionde långfilmen av den brittiska regissören Sam Mendes, som fick sitt stora genombrott med American Beauty 1999. Sedan dess har han utmärkt sig med känslomässiga storverk som Road to Perdition och Revolutionary Road, samt de två senaste Bond-filmerna Skyfall och Spectre – båda bland de bästa 007-filmerna.

Han är alltså inte en av världens mest produktiva regissörer, men hans filmer är aldrig något man är likgiltig inför. Krigets grymheter har han skildrat tidigare i Jarhead, men i 1917 baserar han berättelsen på sin egen släktings krigsupplevelser.

När de två korpralerna ger sig iväg på sitt ”omöjliga” uppdrag får vi se en exceptionellt imponerande scen, genom skyttegravarna och ingenmansland, som ser ut som om den är gjord i en enda tagning. 1917 är inte den första filmen som har långa tagningar, bland annat filmade Brian De Palma öppningsscenen i Snake Eyes i 12 sammanhängande minuter. Bland nordiska filmer är Erik Poppes Utøya 22. juli filmad som en enda lång tagning.

1917 är inte filmad i en enda lång tagning, men den är filmad och klippt så att den nästan verkar vara två långa, oavbrutna scener. Ett tekniskt mästerverk och en fotobragd av Roger Deakins som vi nästan aldrig har sett maken till. Estetisk njutning i all sin ohygglighet.

Att allt ser snyggt ut är en sak, men det ger historien extra intensitet och dramaturgisk styrka.

Stjärngalleri

Mendes har fått med sig de flesta stora brittiska skådespelare, i små biroller. Från Colin Firth till Mark Strong, Benedict Cumberbatch och Richard Madden. Men 1917 är ändå George MacKays film.

MacKay (mest känd för sin roll som Viggo Mortensens son i Captain Fantastic) gör en riktig bedrift som den komplexa korpralen som skickas iväg på ett omöjligt självmordsuppdrag.

Han är med i varenda scen och bär den dramatiska berättelsen på sina axlar. Den smått introverta unge mannen är själva verket utled på hela kriget men samtidigt glad över att vara hemifrån. Han betraktar sig definitivt inte som någon hjälte, men ändå går han ut helt osjälviskt, utmattad och sårad, trots att allt verkar fullständigt hopplöst. Det finns aldrig några tecken på överspel eller något teatraliskt i hans stabila rollprestation.

1917 är inte distanserad och ”kall” som den enastående Dunkirk, tyvärr är den också lite väl inställd på att framställa korpral Schofield som en hjälte, med en antydan till övertydlig symbolik. Själva handlingen är inte heller särskilt originell, men 1917 är en fantastisk film och en tekniskt, visuell ful-vacker prestation.

5 superstabila stjärnor till en film som du sent kommer att glömma – den sitter nog kvar, på ett smärtsamt sätt, i systemet i ett par dagar. Rekommenderas å det varmaste!