Få filmer har större kultstatus och har debatterats häftigare – och gillats och ogillats – mer än Ridley Scotts science fiction-klassiker Blade Runner från 1982. Efter premiären fick den mestadels svidande kritik av recensenterna, men efter sju (!) versioner, där den bästa är Blade Runner – Final Cut (2007), är de flesta i dag överens om att det är en obestridlig klassiker.
Uppföljaren plockar upp tråden 30 år efter den ursprungliga filmen slutade, där det nu är K (Ryan Gosling) som är LA-polisens bästa ”Blade Runner”. Hans jobb är att jaga, och eliminera, replikanter/artificiellt intelligenta som inte kan kontrolleras.
https://www.youtube.com/watch?v=gCcx85zbxz4
Fransk-kanadensaren Denis Villeneuve har tidigare visat mästartakter med sin ovanliga visuella och läckra stil. Senast i den mäktiga och ytterst filosofiska Arrival – men med Blade Runner 2049 överträffar han sig själv!
Varje scen är som en fascinerande, extremt genomtänkt konstinstallation, där inget överlåtits åt slumpen. Vi sugs in i handlingen i den dystopiska framtiden, där den suggestiva filmmusiken spelar en framträdande roll.
När vi följer med till ett avfolkat Las Vegas är det som att stå i entrén till helvetet, de perfekt analogi eftersom syndens och frosseriets stad ligger öde och delvis krossad till damm. Allt som finns kvar är resterna av de grälla kulisserna – som bautastenar resta över mänsklighetens dekadenta leverne.
Harrison Ford var en utmärkt Blade Runner i originalfilmen. Han porträtterade Deckard övertygande, utan stora gester, och fick fram karaktärens komplexitet. När han nu 25 år senare upprepar rollen var risken för misslyckande stor, inte minst för att det var länge sedan vi blev imponerade av Fords insatser på vita duken – kanske beror det på att han helt enkelt inte har blivit erbjuden tillräckligt saftiga roller?
Ryan Gosling är, som vanligt, utomordentligt bra och får fram hela det komplexa känslomässiga registret i karaktären som slits mellan tro, tvivel, vem (och vad!) han är och vem han till slut ska följa. Han är trogen myndigheterna och systemet ända tills han upptäcker att allt inte är som han trodde.
Filmen är nästan tre timmar lång, men helt utan dödpunkter och överflödiga scener. Även om det finns ett par actionscener så präglas den bitvis lågmälda filmen av lugn och eftertanke. Blade Runner 2049 tvekar inte att ställa de stora, existentiella frågorna om vem vi är, var vi kommer ifrån och vad som definierar en människa. Hela tiden gnager en obehaglig känsla i bakgrunden, och hemligheter avslöjas lager för lager i bästa thriller-anda.
En visuellt bländande film, där Villeneuve har fulländat berättelsen och fått skådespelarna att göra sitt bästa. En film som har förmågan att överraska och underhålla, och samtidigt mana till eftertanke. Fotot och musiken spelar en lika viktig roll, helheten är oslagbar som årets bästa film! 6 gnistrande stjärnor till denna givna klassiker.