”How can I save my little boy / From Oppenheimer’s deadly toy?” sjöng Sting i låten ”Russians”. Man kan inte skilja massförstörelsevapen som atom- och vätebomber från dystopiska scenarier som världens undergång, atomvinter och rädslan för att hela mänskligheten ska utplånas. Det gör inte Christopher Nolan heller i sin storslagna långfilm om mannen som ledde Manhattan-projektet och skapade de första atombomberna: Robert Oppenheimer. Porträtterad av Cillian Murphy, som aldrig sett bättre ut än här.
Redan i början av karriären som fysiker stod det klart för alla omkring honom att Oppenheimer var en lysande vetenskapsman. Till och med Einstein och Niels Bohr (Kenneth Branagh) beundrade honom.
Trots sina vänstertendenser ansåg alla Oppenheimer vara det självklara valet för ledarposten för Manhattanprojektet. Men vad som står klart för eftervärlden stod inte klart i en tid då kommunistisk skrämselpropaganda och McCarthyism var på frammarsch, och det är faktiskt dessa inflammerade, politiska omständigheter som Nolans storfilm något överraskande främst kretsar kring. Tror man att den här filmen mest handlar om själva Manhattanprojektet och de vetenskapshistoriska omständigheterna kring tillkomsten av atombomberna, får man tänka om. Det är en film som på ett ambitiöst sätt kommer att utgöra en fullständig, biografisk skildring av Oppenheimer som person, och vad hans attityder och moral egentligen var – något som historiker länge diskuterat – och inte minst hur hans samtid påverkade hans offentliga rykte och arv. Filmen handlar om frågan: vilken moralisk integritet och karaktär hade mannen som skapade atombomberna?
Och filmen hittar också, eller föreslår, ett svar. Ett svar som verkar realistiskt och övertygande, eftersom det – precis som filmen – är baserat på biografin ”American Prometheus: The Triumph and Tragedy of J. Robert Oppenheimer” av Martin Sherwin och Kai Bird. Som titeln antyder föreslår boken att Oppenheimer är en modern Prometheus som stal eld från gudarna och sedan straffades för det
Men han föddes några decennier för tidigt och blev offer för korruptionen och paranoian hos amerikanska politiker på 1940- och 50-talet, som fruktade att hans progressiva röst skulle få för mycket inflytande.
Att visa detta är en av Nolans största prestationer, och Oppenheimer är därmed en av regissörens viktigaste och klart bästa filmer: den får oss att känna historiens vingslag.
Detta understryks av svenske Ludwig Göranssons soundtrack, som gång på gång trycker fram en dånande bakgrundsmusik i förgrunden, så att de olika nyckelscenernas spänningskurvor pyrande leder till nästan överväldigande våldsamma crescendon. Helt enkelt imponerande effektivt – och en stort bidragande faktor till toppbetyget på 6 stjärnor.