Verktyg för studion

Amerikanska Shure är ett av de riktigt gamla namnen inom hifi. Men trots att företaget har mer än 90 år på nacken så är hörlursdivisionen bara nio år gammal.

SRH940 är hämtad från Shures professionella sortiment, där den omnämns som referensmodell för studiobruk. Faktum är att Shure beskriver den som mer exakt än den dyrare SRH1540, som i gengäld sägs vara roligare att lyssna med.

Det ingår två kablar till SRH940: en vanlig rak kabel och en gammal hederlig spiralkabel – precis som de flesta hörlurar hade när den här skribenten var tonåring. I det skokartongstora (!) fodralet hittar man också en extra uppsättning velour-öronkuddar av samma typ som de som redan sitter på plats.

Öronkåporna och huvudbygeln är gjorda av silverfärgad plast. Det känns mindre exklusivt, men är helt okej när det gäller ett arbetsredskap.

Shure SRH940 är av sluten typ. Det ger bra isolering från omgivningen, men slutna hörlurar kan sakna den sista biten luftighet som öppna konstruktioner har.

Bas är däremot slutna hörlurars paradnummer. Shure SRH940 är inte lika extrem som exempelvis Meze 99 Classics. Men den drämmer verkligen till när man sätter på en låt med tryck i basen.

Dynamiken är fin, riktigt fin. Och upplösningen i mellanregistret är utmärkt. Piano och körsång i ”Open the Kingdom” från Songs from Liquid Days framträder helt rent. Detsamma gäller rösterna i ”Right Hand Man”, där det är enkelt att urskilja de tre sångarnas personligheter.

Den tjusiga upplösningen fortsätter in i diskantregistret, där trumvispar på hi-haten återges utan att maskeras. Lätt och luftigt – men inte överdrivet.

Slutsats

Shure SRH940 är en hörlur som nästan helt saknar svagheter. Den klarar tung rock och komplex musik lika bra och har en upplösning som är briljant för prisklassen. Den behandlar dessutom alla frekvensregister utan att favorisera något av dem. Alltså måste den sägas förtjäna sin ”studio reference”-beteckning. Det här är en hörlur som man kan ha på huvudet under en lång arbetsdag vid mixerbordet. (JAH)

Plattan i mattan

Urbanears har verkligen lyckats med att göra moderiktiga hörlurar som dessutom låter bra, med tanke på den rimliga prislappen.

Kuddarna är klädda med konstläder vilket gör att man lätt kan torka av dem om de börjar se solkiga ut. Däremot kan man inte längre ta bort tyget på bågen och tvätta det, vilket är lite synd. Det har ersatts av en gummiliknande stoppning, som dock är bättre på att få lurarna att hålla sig på plats. Stoppningen i öronkuddarna är generös, och eftersom de inte heller klämmer så hårt om öronen känns de bekväma även vid längre lyssning.

Lyckligtvis har Urbanears ersatt föregångarens touchkontroller med en joystick-liknande lösning, precis som Marshall använder sig av. Enkelt och väl fungerande. Den kan till och med användas för att starta röstassistenter som Google Assistant och Siri. En annan praktisk finess vid känner igen från dem är att man kan koppla in en till hörlur med sladd och lyssna på samma musik. Och trevligt nog är batteritiden dessutom mycket generös.

Billiga lurar har ofta problem med vass diskant eller mullrig bas. Trevligt nog har dessa inga sådana problem och Plattan-hörlurarna spelar förvånansvärt rent och neutralt. De fungerar faktiskt bra med de flesta genrer. Det är bra närvarokänsla i liveupptagningar och elektronisk musik har en distinkt bas. Naturligtvis får man inget hifi-ljud för en tusenlapp. Är man petig kan man anmärka på att ljudet tenderar att vara lite påträngande, och att detaljer försvinner i orkestrala partier.

Slutsats

Urbanears gör en sak och de gör den bra. Nämligen att producera hörlurar som ser väldigt bra ut och som låter bättre än de kostar. Med sitt andra försök inom trådlösa lurar har de lärt sig av misstagen. Plattan 2 Bluetooth är mer praktiska att använda, känns bekväma på huvudet, har fantastisk batteritid och de finesser man behöver. Dessutom fungerar de bra med de flesta typer av musik. Det är faktiskt svårt att hitta något som låter lika bra till priset. (JE)

Tyst som i graven

Brusreducerande hörlurar dämpar oväsen utifrån genom att skicka in en motfassignal i örat. Några av dem gör det på ett strålande sätt. Men allt oväsen ersätts i högre eller lägre grad av ett svagt susande som kan försämra musikupplevelsen.

Både Bose QC35 och Sony WH-1000XM2 har ett hörbart sus när brusreduceringen är aktiverad. Detta är däremot starkt reducerat i WH-1000XM3, du får faktiskt koncentrera dig för att höra det alls. Definitivt det bästa vi har hört på det här området.

Föregångaren hindrar buller väldigt bra i basregistret (till exempel mullret i ett flygplan) men inte lika bra i mellanregistret. XM3 är ännu bättre, särskilt hörbart är det i ett öppet kontors­landskap. Jag kan lyssna på musik ännu tystare utan att miljön runt mig läcker in. XM2 var bra jämfört med andra referenser, men dess svagheter är uppenbara om man jämför med XM3. Maken till effektiv brusreducering har jag då aldrig hört! Och vill du höra när någon pratar med dig så lägger du bara handen på höger öronkåpa så dämpas musiken och ljudet från omgivningen släpps in.

Bäst ljud

Hur är det med ljudet då? Jo, där föregångaren låter väldigt bra men har en smått beslöjad bas och dämpad diskant, är XM3 betydligt prydligare. Basen har mer attack. Lyssna bara på Janelle Monáes ”I Like That” med häftig R&B-bas. Den går djupt, med stramare anslag än i XM2. Ljudsignaturen är inte så annorlunda, i och med att diskanten fortfarande är en smula återhållsam. Bose har mer distinkt hi-hat, men långt ifrån samma renhet som XM3. Den här dynamiken och det här lugnet i ljudbilden kan Bose bara drömma om. Om du däremot föredrar mer detaljerade hörlurar från B&O eller B&W så kanske inte Sony-ljudet övertygar dig. Men undertecknad föredrar dem.

Slutsats

I kapprustningen med Bose, som Sony redan leder med WH-1000XM2, har de dragit ifrån så rejält med XM3-versionen att det inte längre finns någon konkurrens.

Komforten är superb och brusreduceringen är tyst som graven, med en frekvenslinjäritet vi inte hört maken till.

Ljudet är också ännu bättre än tidigare, med bättre dynamik och baskontroll. Lägg därtill extremt snabb laddning (5 timmar på 10 minuter) så är Sony WH-1000XM3 helt enkelt världens bästa brusreducerande hörlurar just nu. (GN)

Fjäderlätt superljud

Man behöver bara titta på ATH-ADX5000 för att förstå att det här är seriösa saker. Som andra öppna hörlurar från samma tillverkare är högtalarelementen skyddade av ett utvändigt metallnät. Elementen är dessutom belagda med volfram för ökad hållbarhet och styvhet, något som även ska ge ännu bättre transientrespons och dynamik. Elementen mäter 58 millimeter i diameter men eftersom de går hela vägen ut till ramen och går i ett med den så är hörluren betydligt kompaktare än den hade kunnat vara. Även om detta fortfarande är en ganska så stor modell.

Hörlurarna är gjorda av magnesium, vilket gör dem lika styva som lätta – bara 270 gram får betraktas som fjäderlätt i den här kvalitetsklassen. Velourkuddarna sitter som en dröm på örat och huvudbygeln ligger stabilt och fast.

Superljud

Det är få highend-lurar som är särskilt lätta att driva, men på många sätt tar de här priset. Med fel hörlursförstärkare låter de tämligen tunt och blodfattigt i basregistret. Gudskelov fick jag låna den häftiga förstärkaren AT-HA5050H att testa med. Den kostar inte bara 60 000 kronor (!) utan ger en möjlighet att välja olika utgångsimpedans, där den med lägst (0,1 ohm) ger mycket högre dämpfaktor än den högsta (120 ohm).

Magin kommer fram bäst med ett eller två snäpp upp i utgångsimpedans. Det gäller att hitta balansen mellan den mest distinkta dynamiken i toppregistret och mesta möjliga fyllighet längre ner i basregistret. Med den här lilla justeringen växer ljudbilden från hörlurarna. De får en varm och härlig klang. Lady Gagas pianoversion av hennes countrylåt Joanne låter stort, med fin klangbotten i pianot.

Sugen på något rått och tufft? Prova då med lite skitig, alternativ countryrock. Om inte Son Volt ger dig rockkänslan av låten Sinking Down med de här lurarna så vet jag inte vad som skulle kunna göra det. Grov dist, steel­gitarr, en hel dos blues och massor av ös. Och Jay Farrars röst som sticker ut mitt i alltihop. Jag har sällan hört musik så musikalisk och samtidigt så detaljerad och dynamisk.

ATH-AD5000 är helt klart de bästa hörlurarna vi fick in i testrummet under året som gått, och tar enkelt hem guldmedaljen. (GN)

Sitter bra och låter bra

Jaybird fick en avhyvling för deras första Freedom-proppar, främst på grund av dålig passform. De små propparna trillade helt enkelt ur öronen. Jaybird har lyssnat på kritiken och släppt Freedom 2.

Förändringarna mot föregående modell är minimala, men på vissa områden ganska så avgörande. Framför allt innebär den större silikonvingen att de nu sitter kvar där de ska – en tämligen viktig egenskap för träningsproppar. På själva kabeln har det också skett en förändring. En smart lösning gör att du numera kan förkorta sladden i nacken.

Tyvärr har Jaybird inte ändrat på den inbyggda fjärrkontrollen, som också innehåller batteriet. Det ger fortfarande bara fyra timmars speltid om du inte hakar på ett extrabatteri, vilket gör fjärrkontrollen för stor och för tung. Tyvärr, den här lösningen är bara dum.

Lysande ljud

Lyckligtvis är ljudkvaliteten god. Först verkar den kanske en aning platt, men installerar du den särskilda appen så kan du justera profilen så att den bättre passar musikstilen du föredrar. I förhållande till priset är det ett stort plus att Jaybird har tänkt på detta, och tyder på att de lyckligtvis även betraktar ljud som en parameter i den här kategorin.

Slutsats

Jaybird Freedom 2 är en vidareutveckling av ett par välljudande öronproppar som tyvärr hade en ganska så usel passform. Nu sitter de kvar i öronen och kan med rätta rekommenderas som ett värdigt alternativ för träning. De är stabilt byggda, låter bra och sitter numera kvar där de ska.

Den enda riktiga kritiken vi har är mot batteriet, som fortfarande är för litet. Lösningen att utöka med ett extra batteri är helt enkelt inte bra. Kommer man ihåg att hålla lurarna laddade så bör detta dock inte vara något större problem. (MH)

Kontroversiella men utmärkta

Att sätta en krage på ett par trådlösa proppar är ett vågspel. Å ena sidan är det skönt vid lång lyssning och man slipper tunga proppar. Å andra sidan är den lite klumpig, speciellt om man har en tröja med krage. Man får med en förvaringspåse för väskan, för i fickan går de inte ned. Silikonkuddar i fyra storlekar medföljer. CX 7.00 är i mångt och mycket en enklare variant av Momentum In-Ear Wireless, med plast istället för läder samt påse istället för etui. Men bättre pris.

De har också samma problem med att knapparna sitter på insidan av kragen vilket gör att man måste fumla lite för att hitta dem. Men det glömmer man snabbt bort när man börjar lyssna på dem. CX 7.00 är inga rocklurar och man får därför ingen dånande bas. Den går däremot tillräckligt djupt och är både markerad och kontrollerad. Ljudet är balanserat och relativt neutralt utan att låta tråkigt. Det gör dem till ett par bra allround-proppar för varierad musik.

Slutsats

Har man sneglat på Sennheiser Momentum In-Ear Wireless, men tyckt att de var väl dyra, är CX 7.00 ett bra alternativ. Så länge man kan leva utan läder och tjusiga etuier är detta ett mer förnuftigt val. Batteritiden är bra och propparna sitter skönt, även om man lyssnar längre stunder. Man måste dock vänja sig vid bygeln runt nacken och att de inte går att stoppa i fickan. Men när det gäller ljudkvaliteten kommer de nära och de trivs med all sorts musik.

Espresso för öronen

N5005 är AKG:s version av highend i öronproppsformat. Priset är satt till ett snyggt och jämnt belopp: 1 000 dollar!

Det som verkligen gör intryck är renheten som AKG N5005 tar sig an uppgiften med. Allting släpps igenom obehindrat på ett sätt som jag inte att insåg att jag saknat förut! Det klär framför allt sångröster. I kören i introt till ”Right Hand Man” ur Hamilton kan man med lätthet urskilja de olika sångrösterna. Och varje rösts särprägel framträder tydligt och artikulerat – utan att det förstör möjligheten att njuta av klangen från hi-haten.

Avsaknaden av förvrängning innebär också att andra led i kedjan avslöjas skoningslöst. Som skillnaden mellan CD-kvalitets-streaming från Tidal och samma låtar i 192 kbit/s- komprimerade versioner från Spotify.

Den extrema friheten från färgning och förvrängning är något man associerar med professionell monitorlyssning. Och AKG N5005 har monitor-kvaliteter, även om jag har svårt att föreställa mig en professionell situation där man skulle vilja kontrollyssna med öronproppar.

Men lyckligtvis är det inte allt. Gång på gång under testet var jag tvungen att konstatera att jag helt hade glömt bort att testa – och i stället ”bara” satt och lyssnade på musiken. För när det är så nära till begivenheterna är det lätt att tappa tråden. Och det inte dåligt! Att man dessutom kan ta med sig tråden och tappa den överallt, är en fördel som AKG N5005 har jämfört med större hörlurar.

Slutsats

AKG N5005 är ingen dussinvara och det är bara ett fåtal som kommer att kunna skruva in de här kostsamma propparna i hörselgångarna. Men för de som gör det väntar en upplevelse som matchar det hårresande priset. Det kan tyckas absurt att lägga så mycket på något så litet, när man kan få jättestora over-ear-modeller för samma pengar. Men tack vare storleken kan de här ge highend-ljud överallt. Möjligheten att fintrimma ljudet med filter och i synnerhet Bluetooth-adaptern som är ”gratis” gör detta till ett ännu bättre köp. (JAH)