Jane Campions kännetecken är djupa, mänskliga dramer med svulstiga kostymer som ofta utspelar sig på 1800-talet (till exempel Pianot och Porträtt av en dam). Men med The Power of the Dog utökar nyzeeländaren sin repertoar och förnyar sig på ett utmärkt sätt.
Fakta
- Netflix
- Release: 1 december 2021
- Regi: Jane Campion
Vi får följa med till mitten av 1920-talet och den enorma prärien och den slående vildmarken på landsbygden i Montana. En tid när män var män, maskulinitet handlade om ära och kvinnornas plats var hemma i köket.
Bröderna Burbank äger och driver tillsammans den stora boskapsfarmen ”Burbank”. Storebror, och självutnämnd ledare för ”flocken”, är Phil (Benedict Cumberbatch). Han är stor i orden, brysk, okänslig och har ett stenansikte och ett häftigt temperament när han styr sin farm med en rejäl överdos av manlighet.
Lillebror George (Jesse Plemons) är raka motsatsen. Han är välartikulerad, känslig, introvert och alltid oklanderligt välklädd. Och han blir oupphörligen hunsad av sin smutsiga machobror.
Brödernas relation blir definitivt inte bättre när George börjar uppvakta änkan och den ensamstående mamman Rose (Kirsten Dunst).
Vid varje tillfälle, i varje sällskap, tar Phil hänsynslöst tillfället i akt att lyfta fram sin förträfflighet och höga ställning. Han undertrycker helt öppet sin bror och kommer med nedlåtande/förnedrande kommentarer och syrligheter till alla omkring honom. Hans främsta förmåga är att få människor att känna sig små.
Campion målar upp ett långsamt, lågmält, mänskligt kammardrama, där vi trots det enorma, öppna landskapet och alla cowboys känner oss instängda med de fyra huvudkaraktärerna. De tär på varandra, bryter ner och förnedrar själva mänskligheten.
Filmens enigma är Phils bekymmersamma förhållande till Peter, en lång och slank tonåring som föredrar att hålla sig för sig själv och tycker om att göra pappersblommor. Från första stund tråkar Phil honom, fäller nedsättande kommentarer och mer än antyder att ”gossen” är homosexuell. Men så byter han plötsligt åsikt och försöker få in honom i gänget.
Phil saknar också vänner, han är mycket mer fruktad än älskad och tillbringar långa kvällar i ensamhet utan i naturen, insvept i smuts och skit, samtidigt som han minns den legendariska cowboyen Bronco Henry, som i tonåren lärde honom att rida och allt om boskapsskötselns hemligheter – och som såg honom.
Dialogen är nedbantad till ett minimum, ofta sneglar bara karaktärerna ondskefullt, eller skrämt, mot varandra. Särskilt den infekterade interaktionen mellan Cumberbatch och Dunst är påtaglig. Intensiv, obehaglig och ofta psykiskt utmattande. Sättet han lurar sig nära henne på under pianospelet öppnar dörren för att han antingen söker försoning eller är ond ända in i själen.
Det här är en film som du måste se. 6 stjärnor för ett upprörande, sobert, psykologiskt drama.