Recension: Amundsen

Få norrmän har fått större internationell uppmärksamhet och erkännande än polarforskaren och upptäcktsresanden Roald Amundsen (en skrämmande lik Pål Sverre Hagen). Den ikoniska mannen var bland annat den första som satte sin fot på Sydpolen (1911), den första som nådde både Syd- och Nordpolen (1926) och den första som seglade genom Nordvästpassagen (1906).

Det är med andra ord ett omfattande liv och ett ambitiöst projekt som Ravn Lanesskog (manus) och Espen Sandberg (regissör) har tagit sig an. Och däri ligger också det största problemet med Amundsen. Man har gapat över för mycket i hans otroligt innehållsrika liv, därför rusar vi nästan från bragd till bragd, utan att de fascinerande prestationerna får tid att andas eller utvecklas. I hans liv, och i filmens manus, finns tillräckligt med material för en hel miniserie.

Amundsens mest berömda bragd är utan tvekan expeditionen till Sydpolen, där han hamnade i en intensiv kamp med brittiska Scott och hans män – en resa som har tillräckligt med material för en helt egen film. Här slarvas mycket potentiell spänning bort. Bortsett från lite dåligt väder får vi ingen känsla av hur hård och intensiv den här kapplöpningen var.

I efterhand har det kommit flera böcker som nästan gjort ett karaktärsmord av polarhjälten – en man som sattes på piedestal av det nyblivna självständiga norska folket. Lyckligtvis lyckas filmen ge en relativt nyanserad bild av den mångfasetterade polarforskaren. En man som var besatt av att nå sina mål, kosta vad det kosta vill, men som också var omtänksam person – fast kompromisslös.

Berättargreppet med samtal med älskarinnan Bess Magids (en helt lysande Catherine Waterstone) och den försmådde brodern Leon (Christian Rubeck) fungerar bra, men det ägnas för mycket tid åt den bittra konflikten mellan bröderna. Vi kommer inte in tillräckligt långt under skinnet på huvudpersonen, hans motiv och känsloliv.

Amundsen är vackert filmad och har intensivt vackra landskap som gnistrar mot oss från den snötäckta, kalla ödemarken där människor blir som mikroskopiska myror. På andra områden är produktionen en besvikelse, bland annat ser flera av green screen-scenerna förvånansvärt konstgjorda ut. Musikspåret är en central karaktär, men det verkar ofta onödigt pompöst och påfluget.

Det är en unik berättelse vi får se, och som historiskt dokument till nya generationer ger filmen en bra introduktion till Amundsens bragder, men den borde ha varit mer spännande och gått mer på djupet av den komplexa personen. 4 stjärnor.

Bonusmaterialet består av en okej bakomfilm, en titt på specialeffekterna, Sverre Hagens make-up-förvandling och mer om det inflammerade brödraförhållandet.