TEST: Lyngdorf TDAI-3400

Vad är det som gör hifi-utrustning sublim? När vi testar saker på den högsta nivån stöter vi oftast på apparater där prålig design går hand i hand med imponerande ljud. Och oftast prislappar också. Men alla är inte lika extravaganta.

Lyngdorf TDAI 3400 skulle kunna vara laboratorieutrustning, designad av Philippe Starck: En kolsvart låda i raka, enkla linjer. Kanterna är knivskarpa och man ser direkt hur den är hopsatt. Ingen hokus-pokus. Men gedigen och förtroendeingivande. En stor display täcker vänster sida av den centimetertjocka frontplåten. Annars är den mest iögonfallande detaljen den stora volymkontrollen. Som i tidigare Lyngdorf-apparater är ratten tung, men löper på ett lätt kullager så att man kan sätta den i rörelse och låta den fortsätta rulla av momentet. Och det lär man sig snabbt att göra eftersom ratten måste vridas väldigt mycket. Ett helt varv höjer eller sänker bara ljudet med ungefär 5 dB.

Vi har tidigare testat lillebror TDAI 2170, som fick utmärkt betyg. Den nya modellen är mer än dubbelt så stark och är dessutom utrustad med moderna ljudformat och nätverksanslutning. Det syns på priset, som också är fördubblat.

Med 2 x 200 watt i 8 ohm och det dubbla i 4 ohm borde TDAI 3400 kunna driva de flesta högtalare som kan tänka sig att haka på. I egenskap av en helt digital förstärkare finns det digitalingångar av alla sorter – från Toslink till professionell, balanserad AES/ABU. Men det finns även ett par gammaldags linjeingångar för obalanserade analoga signaler. Och om urvalet inte räcker till så kan förstärkaren köpas i flera olika versioner med extra ingångar för speciella behov. Oavsett om det handlar om fler analoga ingångar eller hela rader med HDMI-kontakter.

Utöver de vanliga ingångarna finns naturligtvis anslutning för trådlöst och trådbundet nätverk, samt Bluetooth. Det finns inga multiroom-funktioner, så som det är i Gold Note. Men Spotify Connect, internetradio via vTuner och medieavspelning med Roon finns.

Ljudkvalitet

Hos Lyngdorf håller de inte på med ”sound” eller ”ljudkaraktär”. TDAI-förstärkaren sätter ingen anmärkningsvärd prägel på ljudet. Tack vare den inbyggda rumskorrektionen tar den snarare bort färgning från ljudet än tvärtom. Som motvikt har dock Lyngdorf gett den ett antal inställningar, som ”Music”, ”Relaxed” och ”Action Movie”, så att man till exempel kan ge basen en extra injektion när Avengers Endgame rullar på skärmen.

Kamp mellan rum och högtalare

Rumskorrektionen gör det möjligt – eller till och med önskvärt – att placera högtalare på ställen som bryter mot akustiska grundregler. För att förstå det här gör vi en liten djupdykning i akustikens värld:

När man placerar högtalare på stativ, på ordentligt avstånd från väggar och hörn, är det för att undvika rumsresonanser. Detta ger en mindre ojämn (men ändå långtifrån jämn!) frekvensrespons i basregistret. Rumsresonanser kan man inte bli av med, men ju närmare högtalaren står avgränsande ytor desto starkare blir de.

Å andra sidan innebär det längre avståndet till väggar och golv att reflektioner från dem kommer med längre fördröjning. Som ett slags eko. Och det är ett eko som örat har svårt att gallra bort. Ställer man högtalarna tätt intill väggen blir reflektionstiden så kort att ljudet uppfattas som att komma från en enda källa. Ett extremt exempel på den konstruktionsuppfattningen är avlidne Stig Carlssons ”ortoakustiska” princip, där högtalaren placeras intill väggen vilket rent akustiskt får väggen att ”försvinna”.

Med andra ord är placering av en högtalare ett val mellan pest (i form av ojämn bas) och kolera (i form av reflektioner). Och med lite otur kan man till och med drabbas av båda åkommorna samtidigt. Det är här som rumskorrektionen kommer in i bilden.

För det första kan rumskorrektionen rätta till ojämnheter i frekvensgången. Till viss del, vill säga. Pucklar är lätta att ta bort medan det kan krävas massiva mängder effekt för att rätta till en dipp. Och om utfasningen av stående vågor är fullständig på lyssningsplatsen så kan det till och med vara bortslösade wattar.

Den senaste tiden har jag provat tre olika rumskorrektrionssystem. Alla tre har inneburit förbättringar mot det obehandlade ljudet. Men Lyngdorfs alternativ har gett den största förbättringen.

Isolerar högtalarens egenklang

Rumskorrektion är inte bara en fråga om att mäta frekvensresponsen med en mikrofon och sedan tillföra tillräckligt med digital equalizing för att räta upp kurvan. För det första skulle försöket att tvinga en liten stativhögtalare att spela djupbas få den att passera gränsen för vad den klarar av. Och för det andra skulle det ändra högtalarens egenklang. Den klang som kanske var skälet till att man valde just den högtalaren. Sist men inte minst är musik mycket mer än rena sinustoner. Och en tillsynes helt rät frekvensgång kan dölja en dålig impulsåtergivning.

Lyngdorf förklarar i sitt material att de har valt en annan mätmetod än de flesta konkurrenter. I stället för att använda korta impulser av brus mäts långa sekvenser av sinustoner. Mätningarna görs med 50 olika toner i intervallet 20–350 Hz och 71 toner i intervallet 350 Hz till 20 kHz. Det ingår en mikrofon som ser professionell ut och ett mikrofonstativ(!). Förutom en mätning i ”pappas fåtölj” görs ett antal mätningar på (minst fyra) slumpmässiga platser i rummet. Därefter beräknas energifördelningen i rummet vid alla frekvenser, plus högtalarens egen frekvensgång.

Tystare återgivning

I början av testet stod ett par Buchardt S400 på stativ på ”rätt” platser. Där fick de stor hjälp av RoomPerfect-korrektionen, som rent subjektivt gav ett lugnare ljud där det var lättare att höra akustiken i inspelningen.

Men Lyngdorf rekommenderar – och använder själv – att högtalarna placeras intill väggen. S400:orna flyttades därför nästan en meter bakåt och upp i fönsterkarmarna, där de också hamnade närmare hörnen. Helt ”fel” placering, med andra ord. Och ingen förbättring! Utan RoomPerfect lät de faktiskt inte dåligt med ryggen mot väggen. Och basen var inte lika ojämn som man kunnat befara. Men allt lät lite ”ihåligt”.

Högre i tak

Med RoomPerfect aktiverat blev frekvensgången för det första lugnare. Men den största förbättringen var återgivningen av perspektiv och rymd! Det blev helt enkelt högre i tak! Känslan av att lyssna genom ett fönster in mot konsertsalen blev betydligt större. I ”Fishing Junks at Sunset” från Concerts in China kunde man känna den enorma salen från vägg till vägg och från golv till tak! Samma imponerande rumskänsla fick man i ”Banditen Galopp” (Ein Straussfest från Telarc).

I motsatta änden av den akustiska skalan kom vi mycket nära ”Dark Ballet” från Madonnas Madame X. Här är musiken precis framför högtalarna och scenen är liten, och allt blir mer dimmigt och elektroniskt.

En omöjlig uppgift

För att sätta rumskorrektionen på svåra prov plockade jag fram ett par högtalarklenoder, ett par Sonab OA5-II från ovan nämnda Sig Carlsson. Det fina med det här experimentet är att antikviteterna är rundstrålande och använder rummets väggar för att skapa sin stora och tjusiga ljudbild.

Att ta bort rummets påverkan på ett par högtalare av den här typen är omöjligt, men TDAI 3400 gör ett seriöst försök. Resultatet lät egentligen inte dåligt – fast väldigt konstigt. Med huvudet i exakt rätt läge lät de nästan som ett par normala högtalare. Men minsta huvudrörelse gjorde att ljudbilden blev osammanhängande.

Alternativ

Det finns många förstärkare i samma prisklass som TDAI 3400, men ingen precis som den. Ett alternativ är den lika briljanta Devialet Expert 140 Pro. Även den har i sitt digitala inre mer gemensamt med en dator än en klassisk förstärkare, men den saknar rumskorrektion. Devialet ​har i stället sin SAM-teknik (Speaker Active Matching) som korrigerar för brister med hjälp av en stor databas med mätningar av passiva högtalare.

Gratis förstärkare

Lyngdorf TDAI 3400 kostar en himla massa pengar och det kan vara svårt att övertyga en utomstående bedömare – till exempel en häkta hälft eller en bankrådgivare – om nödvändigheten av en sådan investering. Men man skulle kunna argumentera för att den är värd sitt anskaffningsvärde som fast egendom:

Om du har ett par stativhögtalare som är placerade en bra bit ut från väggarna lägger de enkelt beslag på ett par kvadratmeter av vardagsrumsgolvet. Och bor du i lägenhet i en storstad så kan kvadratmeterpriset på golvytan du får tillbaka genom att hänga upp högtalarna på väggen, enkelt överstiga priset på TDAI 3400!

Slutsats

Lyngdorf TDAI 3400 är en mycket ovanlig produkt. Den är inte bara en extremt välgjord förstärkare med highend-kvaliteter. Även om ljudet och hela konstruktionen, som är digital hela vägen från ingången till utgången kan motivera priset. Det som skiljer den från allt annat i klassen är RoomPerfect-systemet, som flyttar gränserna för vad du kan få ut av inte bara dina högtalare utan även ditt vardagsrum! Det finns superförstärkare med utsökt ljud som hänför själen mer. Men vad hjälper det om rumsakustiken dränker alltihop?