Recension: Vice

Vem styrde egentligen världens enda supermakt under George W. Bushs åtta år i Vita huset? Historiker, samhällsvetare och journalister hävdar, relativt unisont, att mannen som drog i trådarna var vicepresident Dick Cheney (Christian Bale).

Som före detta försvarsminister i pappans regering lyckades Cheney ställa sig in hos W. när han valde sin ”running mate” till presidentvalet 2000 – knappt åtta månader efter att USA:s 45:e president tillträtt flög som bekant en armada av fundamentalistiska muslimer (från Saudiarabien) in över Manhattan, varpå Cheney såg sin chans att starta sitt krig mot terrorn (”You’re either with us, or against us”).

Regissör Adam McKay ger oss ett regelrätt karaktärsmord av sällan skådat slag av den (i dag) 78 år gamla mannen. Allt i en film där en nästan oigenkännlig Christian Bale briljerar som den makthungrige, ärkekonservativa bakåtsträvaren – som godkände tidernas största avlyssning av amerikanska medborgare och tortyr av misstänkta terrorister. Händelser som de facto Cheney låg bakom, men McKay förstör historien genom att måla med så bred och onyanserad pensel att filmen mer närmar sig en parodi än ett biografiskt drama.

Cheneys ambitiösa fru (Amy Adams) försöker förklara maktbegäret, men vi kommer aldrig in under skinnet på huvudpersonen, han förblir en karikerad pappfigur. Det är bara i relationen med sin lesbiska dotter som vi anar konturerna av en verklig person. Då är W. Bush en mycket mer trovärdig karaktär som lätt naiv och godtrogen ”pappas pojke”. Strålande porträtterad av Sam Rockwell.

Den mest intressanta med Vice är den historiska skildringen av en av USA:s mäktigaste vicepresidenter, en man med en dold agenda och ett o-
mättlig maktbegär, tyvärr drunknar fakta i tveksam korsklippning och ren propaganda från regissörens/manusförfattaren. 3 stjärnor.