Recension: Bosch, säsong 5

Michael Connelly kan skratta hela vägen till banken! Efter fler än 60 miljoner (!) sålda böcker är han en av de mest framgångsrika författarna genom tiderna – intäkterna från TV-serien får väl mest betraktas som en droppe i havet.

Den före detta kriminalreportern har skrivit hela 22 böcker om den pålitlige och ytterst traditionelle mordutredaren Hieronymus ”Harry” Bosch som jobbar i LAPD:s Hollywood-distrikt. En krigsveteran och notorisk arbetsnarkoman som försummar familjelivet för att lösa sina mordfall, ständigt i luven på internutredarna genom att arbeta i lagens gråzoner, men alltid och outtröttligt på offrens sida. Serien får, mycket välbehövligt, nytt blod i femte säsongen genom att Bosch jobbar undercover och flyttar från metropolen LA.

Bosch (Titus Welliver) och hans team försöker lösa ett mord på ett apotek, där det finns tydliga tecken på att en maffiakartell ligger bakom, samtidigt som han misstänks för att ha planterat bevis i en av hans första mordfall. I ett försök att infiltrera de som ligger bakom går Bosch undercover och riskerar livet på en ensam jakt genom ett öde ökenlandskap, utan någon backup.

En av Bosch-serien bästa egenskaper är att det läggs så stor vikt vid hans privatliv, vi får följa med ”bakom kulisserna” i hans lilla familj, som efter tragedin i fjärde säsongen bara består av hans (snart) vuxna dotter (Madison Lintz). Hon arbetar nu för internetutredarna och kommer till sin fars undsättning. Titus Welliver är naturligtvis seriens hörnsten och gör som vanligt en genomstabil roll som den envisa kriminalpolisen, ständigt på jakt efter rättvisa. Vi få se flera hjärtskärande scener med far och dotter.

LA har alltid varit en av seriens viktigaste karaktärer, vilket den osannolikt fula staden även är i den här säsongen, men nu får Bosch lite luft under vingarna genom att flytta ut till okänd mark, omgiven av labila knarkhandlare och utan säkerhetsnät. Ett grepp som skapar en härligt tät spänning i en annars väl formelbaserad serie.

Ytterligare originalitet får vi genom att Bosch anställer sin gamla nemesis, stjärnadvokaten Honey Chandler (Mimi Rogers), för att försvara honom mot anklagelserna om bevisplantering. Vi får se ett par några oförglömliga scener mellan den envise kriminalaren och hans cyniska, iskalla försvarare. Att hans dotter tillåts praktisera hos motparten är både osannolikt och irriterande, men för handlingens skull låter vi det (med viss tveksamhet) passera.

För fans av klassiska deckare finns det inte mycket som slår Bosch i dagens strömningsutbud. Det tar lite tid innan det händer något, och det här är definitivt ingen actionpackad serie utan långsiktigt polisarbete, med äkta, trovärdiga människor och en fascinerande handling som bygger upp spänningen tills den når klimax. 5 fasta stjärnor.

Ännu en gång faller tyvärr bildkvaliteten från HBO igenom. Mörka scener är fulla av grumligheter och artefakter. Recensionen bygger på femte säsongens samtliga tio avsnitt.