Recension: The Highwaymen

Allt är stort i Texas, det gäller uppenbarligen även brottslingarna som Lone Star State avlar fram.

De första kändisförbrytarna

I början av 1930-talet härjar kärleksparet Bonnie Elizabeth Parker och Clyde Chestnut Barrow i mellanvästern och sydstaterna i USA. De är bara 21, 22 år gamla, fotogeniska och mytomspunna och blir snabbt kändisar och betraktas nästan som rena rama Robin Hood när de rånar banker och bensinstationer mitt under den stora depressionen.

Om Instagram och Snapchat hade funnits på den tiden så hade nog Bonnie & Clyde tragiskt nog haft lika många följare som Kim Kardashian …

Vad de flesta människor valde att strunta i var att paret slaktade oskyldiga offer utan att blinka om någon stod i deras väg, både vanliga arbetare och poliser. Tretton personer, varav nio i polismakten, sköts och dödades av de unga tu – ofta inte för något mer än en tank bensin.

Romantiserad flykt

Det mytomspunna paret har filmatiserats tidigare, mest känd är Bonnie and Clyde (1967) med Warren Beatty och Faye Dunaway i huvudrollerna. En häftig historia som fokuserar på kärleksparet, deras brinnande relation och frenetiska flykt. Filmen bidrog ytterligare till den dumdristiga romantiseringen av paret.

Årets Netflix-film har en helt annan utgångspunkt, eftersom den (trogen mot titeln) handlar om lagen män som jagar mördarna: The Highwaymen.

Eftersom brottslingarna korsade delstatsgränserna fick relativt nyetablerade FBI uppdraget. Under deras starka ledare, J. Edgar Hoover, sattes alla resurser och allsköns nymodig teknisk utrustning in för att få ett slut på mordräderna.

Ändå kommer man inte igång på allvar förrän guvernören i Texas, Ma Ferguson (en utmärkt Kathy Bates), något motvillig anställer två pensionerade Texas Rangers: Frank Hamer (Kevin Costner) och Maney Gault (Woody Harrelson).

Roadmovie

Med den tysta och analytiska Hamer bakom ratten på sin hustrus nyligen införskaffade Ford åker de ut på landsägarna på jakt efter spår som kan leda dem till Bonnie & Clyde.

I de många och långa scenerna från landsvägen är Hamer den introverte som aldrig låter sig distraheras och Gault den mer lättsinnige som gärna tar ton eller kommer med en ironisk kommentar. Samspelet mellan Costner och Harrelson är utmärkt och känns naturligt. Å andra sidan måste vi medge att vi förmodligen hade blivit roade av att se Costner måla köket i cowboyhatt. Karln har en naturlig auktoritet och pondus som få andra skådespelare.

Gault är alkoholiserad och lever ett tragiskt liv och ser genast en chans att få en nystart i livet genom att följa med Hamer på förbrytarjakt. Hamer gör det däremot mest på grund av pliktkänsla.

Alla huvudpersoner bygger på riktiga personer, hur mycket som är fakta och hur mycket som är påhittat för dramatikens skull vet vi inte, men FBI-utredarna känns väl enfaldiga och lättlurade när de nästan medvetet hindrar Hamer. Det skapar välbehövlig friktion i historien, men känns lite konstlat.

Bonnie & Clyde, å andra sidan, ser vi nästan inte skymten av. De har lite tid på skärmen, och då bara som skuggor utan dialog. Ett ovanligt grepp, men här fungerar det ovanligt bra och bygger upp deras mytiska karaktär – är de riktiga eller bara påhittade?

Landskapet som huvudperson

Filmen efterlämnar inget som helst tvekan om att John Lee Hancock (regissör) älskar det gyllene slätterna i Texas och Oklahoma. Och när han får fotografen (John Schwartzman) att nästan dyrka dem så blir det många läckra scener från det torra, hårda landskapet – där människan försvinner i den oändliga horisonten.

Rent visuellt är detta en fullträff, men kombinationen med många och långa scener från bilen gör att tempot blir väl långsamt. Vi saknar lite mer bett och fart i dramaturgin.

The Highwaymen har blivit en exceptionell film om jakt på brottslingar, som går sin egen väg och fokuserar mer på relationer än på själva jakten och täta actionscener. Jakten går i ett långsamt, efter-
tänksamt tempo där det är samspelet och dialogen mellan Hamer och Gault, som är dramaturgins drivande element. Vi stortrivs i deras sällskap. 5 svaga stjärnor.

Netflix bildkvalitet är utmärkt. Inget brus, exemplarisk skärpa och ett välkomponerat ljudspår som dock faller igenom lite i ”svåra” scener.