Recension: I Am the Night

Patty Jenkins (Wonder Woman) har regisserat två av avsnitten i denna miniserie som bygger på den otroliga självbiografin ”One Day She’ll Darken” av verklighetens ”Pat”/Fauna Hodel (Indien Eisley). Vi får följa en av USA:s mest chockerande mordgåtor.

Sparks, Nevada 1965. Den 16-åriga mulatten Pat bor ensam med sin mamma och har ingen aning om vem hennes vita far är. Som hälften vit, hälften svart upplever hon rasism dagligen, från både vita och svarta. Hon har ett turbulent förhållande till sin neurotiska mor och drömmer om ett bättre liv med sin pojkvän.

Los Angeles. Jay Singletary (Chris Pine) hade en framgångsrik journalistkarriär i LA Times, tills han (1949) tog mycket stryk när han anklagade en av stadens stöttepelare för oegentligheter med en illegal abortklinik. Den anklagade, Dr. George Hodel, gick till motangrepp och fallet lades ner. Jay och flera av hans kollegor blev av med sina jobb. Nu (1965) arbetar han som frilansjournalist med snaskiga reportage och fotografier – samtidigt om han drunknar i självömkan och funderar allvarligt på att begå självmord. Då ringer Pats ”mamma”.

Efter en frontalkrock med sin svårt alkoholiserade adoptivmor lyckas Pat snoka rätt på sin födelseattest och sitt riktiga namn: Fauna Hodel. Sedan bär det av till morfar George (Jefferson Mays) i Los Angeles – men mottagandet blir inte alls vad hon räknat med.

Miniserien handlar om ett av de mest omtalade massmorden i USA:s historia, där mycket fortfarande är ouppklarat. Essensen är att om man har rätt position, tillräckligt med pengar och rätt kontakter kan man komma undan med nästan vad som helst. Det är i en sådan bubbla som George Hodel lever.

När Fauna och Jay avslöjar mer och mer av det bisarra fallet kommer de också nära det brutala Black Dahlia-mordet, som filmatiserats med Scarlett Johansson, Josh Hartnett och Hillary Swank i huvudrollerna. Hela historien är nästan för otrolig för att vara sann.

Serieskaparna har gjort ett imponerande jobb med att återskapa 1960-talets USA in i minsta detalj. Allt är välgjort och det ser verkligen snyggt ut när vi färdas tillbaka till en svunnen tid med glamour på ytan och skit bakom de vackra fasaderna.

Singletarys redaktör känns överdrivet karikerad och stereotypisk, annars har I Am the Night i ett trovärdigt persongalleri och en otroligt fascinerande historia, där framför allt Indien Eisley imponerar i den komplexa rollen som Fauna. Liten, känslig och sökande, men med en otrolig närvaro på skärmen – en roll som hon verkligen växer in i. Pine gör också en stark roll som den livströtta journalisten som återigen känner vittringen av blod. Skönt att se honom i något annat än ändlösa actionfilmer. Dessutom får vi ett glädjande återseende av Connie Nielsen som dekadent, drucken, diva. En dansk nationalskatt!

I Am the Night genomsyras av en härligt kuslig stämning, där bra skådespelare och en intrikat handling suger in oss i en handling som är rena malströmmen. Ibland gör serien lite väl enkla vändningar och Singletary känns lite konstlad. Men sammantaget en spännande och elegant serie som är lätt att fängslas av. 5 svaga stjärnor.

Recensionen baseras på samtliga sex avsnitt. HBO:s bildkvalitet är en besvikelse, bilden är för mjuk och har för dålig djupskärpa och för mycket brus – vilket tyvärr är relativt vanligt för HBO. Långt från 4K-kvaliteten man kan få från Netflix. Ljudspåret har en tillfredsställande surroundmix.