Recension: The Girl in the Spider’s Web

Den tredje versionen av Lisbeth Salander haltar med både form, stil och kontext.

Bittert arv

Arvstvisten efter författaren till Millenniumtrilogin, Stieg Larsson, har inte direkt gått tyst förbi. Helt offentligt har hans släkt och sambo kämpat för rättigheterna till författarens verk – och om vem som ska bestämma över hur hans mest kända karaktär, Lisbeth Salander, ska utvecklas.

Domstolen gav pappan och brodern alla rättigheter, vilket ledde till en fortsättning av trilogin som skrevs av David Lagercrantz.

Vi har inte läst någon av böckerna, men sett alla filmerna och kan konstatera att många av Salanders unika drag och egenheter nästan har försvunnit i denna ytterst amerikaniserade actionfilm, där hon närmast framstår som en superhjälte i goth-kläder.

Jordens undergång

Till skillnad från i de tidigare filmerna får Salander den här gången en kolossal uppgift: i rena rama James Bond-stil måste hon rädda jorden från ett globalt kärnvapen-ragnarök.

Datasnillet Frans Balder har gjort ett program som kan ta kontroll över alla världens kärnvapen (!), en programvara som han ångrar att han skrivit och nu vill dra tillbaka. Problemet är att det numera är mäktiga NSA som har hans Firefall. Alltså kontaktar han Salander för att hacka sig in och stjäla det farliga programmet från amerikanerna.

Naturligtvis går inte allt enligt planen, Firefall hamnar i händerna på ett brottssyndikat, det så kallade ”The Spiders” i Stockholms undre värld. Varpå Salander måste ta Balders son under sina vingar.

Alltså måste Salander fly från både NSA-agenten Needham (LaKeith Stanfield) och råbarkade skurkar som styrs av en mystisk kvinna i rött.

Amerikaniserad

Tre svenska filmer (med en strålande Noomi Rapace huvudrollen) och en amerikansk remake (med Rooney Mara och Daniel Craig – faktiskt den bästa Salander-filmen) har vi fått om den bisexuella superhackern Lisbeth Salander som har vigt sitt liv åt att straffa manliga förövare och kvinnomisshandlare. Ofta inte särskilt nyanserade filmer, men med en stark och annorlunda hjältinna och en tydlig form och stil.

I Claire ”The Crown” Foys skepnad möter vi en mer garvad, klassisk amerikansk actionhjälte, visserligen med punkhår, tatueringar och svår barndom, men ändå är den här Salander mycket mer ordinär och mindre mystisk.

Om du inte känner igen dig i Stockholm, förtvivla inte! Merparten av filmen är nämligen inspelad i Berlin, och flygplatsen i Leipzig har fått vara ”stand-in” för Arlanda. Inget stort problem egentligen (bortsett från lite förlorad svensk nationalkänsla), men när motivet var att Stockholm är för rent och vackert så känns det lite väl konstruerat.

Här är allt skitigt, brunt eller grått och slitet, med blinkande, dunkla neonljus som enda ljuskälla. Jodå, vi fattar och accepterar att det inte är någon direkt lustig historia som berättas, men måste allt vara så förbaskat övertydligt?

Konstruerad handling

Mer amerikaniserade karaktärer är en sak, än värre är att handlingen är otroligt långsökt, saknar trovärdighet och känns utpräglat konstruerad.

Nej, vi tror inte alls på den amerikanske laidback NSA-agenten som ensam skickas ut för att tvinga cyniska skurkar att lämna ifrån sig så ofattbart farlig programvara. Och skurkarna är arketypiska östeuropéer som har ”skurk” inristat i pannan.

Foy är tuff och stenhård, men varför i hela friden fattar hon så många uppenbara korkade beslut? Och vad i världen har de gjort med Mikael Blomkvist? I Sverrir Gudnasons skepnad verkar han vara en hygglig men extremt naiv hipster. Som inte bidrar till filmens handling eller framdrift alls. Helt enkelt en helt överflödig karaktär.

Alldeles för många fattar idiotiska och obegripliga beslut genom hela filmen. Beslut som inte hänger ihop utan helt enkelt bara används som språngbräda till nästa actionscen – men det måste vi medge: på actionplanet levererar filmen varorna!

Tittar man på The Girl in the Spider’s Web som
renodlad popcorn-actionfilm så får man många häftiga scener, vi blev framför allt fascinerade av det originella slutet och ett par adrenalinpumpande biljakter.

Rent visuellt är inte filmen heller någon besvikelse. Vackert, svepande foto ger oss en stor överblick, och i mer intensiva scener kommer vi nära inpå karaktärerna.

Med andra ord är detta en helt duglig actionfilm där det mesta av det som gjorde Salander så unik (och nordisk) tyvärr har slipats bort. Uppenbarligen för att passa en bredare publik än The Girl With Dragon Tattoo nådde. Nej, det här är för simpelt och konstlat. 3 stjärnor.

Teknisk fullträff

4K-utgåvans tekniska kvaliteter är ingen besvikelse. Förbluffande skarp bild och förträfflig färgpalett. Ljudspåret (Dolby Atmos) är fylligt, precist och nästan obehagligt detaljerat. Som bonus får vi se en kort bakomfilm, kommentatorsspår med regissör och manusförfattare, ett par utelämnade scener samt intervju med Foy och fokus på stunts.