TEST: Stax SR-009s

Musik är ett fantastiskt fenomen. Det förenar alla sinnen. Ger oss bilder utan att titta. Tar oss med in i ett helt annat universum. Det abstrakta. Och de allra bästa hifi-komponenterna har förmågan att försvinna helt och släppa in oss ännu längre i den här magiska verkligheten vi kallar musik. Hörlurar är inget undantag. De har dessutom fördelen av att de tar bort lyssningsrummets förvrängning från beräkningen – i stället pumpar de in musiken direkt i oss, genom trumhinnan.

Går sin egen väg

På en marknad med ett överflöd av hörlurar är det befriande att det finns de som har en förmåga att sticka ut och säga: Så här ska det göras. Stax är definitivt en av dem. Den japanska konstruktören har alltid tänkt annorlunda, ända sedan de lanserade världens första elektrostatiska hörlurar 1960. Det var nästan 60 år sedan men Stax håller fortfarande fast vid samma princip. Något måste de ha gjort rätt från början.

Åtminstone om vi ska gå efter mellanmodellen SR-L700.

Stax förra toppmodell SR-009 har bytts ut, förfinats och fått ett litet s i slutet av namnet. Och eftersom Stax inte gör några billiga hörlurar så måste toppmodellen bli en väldigt dyr historia. Med bara de bästa och dyraste materialen. Och när du har köpt hörlurarna har du dessutom bara kommit halvvägs. Elektrostatiska hörlurar behöver nämligen en förstärkare också. Och eftersom bara den bästa förstärkaren är bra nog så är totalsumman plötsligt mer än fördubblad när du dragit kortet en gång till och införskaffat rörförstärkaren SRM-T8000.

Vad är elektrostater?

Vad är egentligen elektrostatiska hörlurar? Jo, till skillnad från dynamiska högtalarelement, där ett relativt tungt membran är fäst vid en elektrisk talspole som drivs fram och tillbaka av ett magnetfält, fungerar elektrostaterna ganska annorlunda.

Membranet i ett elektrostatiskt element är ett supertunt skikt av termoplast (PET), bara några få mikrometer tjockt. Detta är fäst mellan två ledande plattor, en negativt och en positivt laddad. Hela skiktet drivs fram och tillbaka av den elektriska signalen, vilket skapar akustiska ljudvågor. Ett dynamiskt element har ett strömförande mellanled som drivs mekaniskt av ett magnetfält, medan membranet i en elektrostat drivs direkt av den elektriska musiksignalen. Inga omvägar, kortast möjliga signalväg är vad som gäller.

För- och nackdelar

Eftersom en elektrostat är så blixtsnabb har den enorma fördelar när det gäller att återge musikens små, mikrodynamiska nyanser. Detaljeringsförmågan är extrem även jämfört med väldigt bra dynamiska hörlurar.

En elektrostathörlur driver musiksignalen framåt blixtsnabbt, med maximalt väggrepp genom alla kurvor. Använder man samma racing-liknelse på ett par dynamiska hörlurar så är de lite som en lyxbil med mjuka stötdämpare: skön att köra, men oanvändbar på Formel 1-banan.

Du får ursäkta oss för att vi använde oss av Formel 1-analogin när vi beskrev de briljanta dynamiska hörlurarna Focal Utopia.

Nackdelen är att elektrostater ofta inte kan pressas lika hårt. De flesta har inte tillräcklig slaglängd för att spela lika högt och kraftfullt som dynamiska. De flesta.

Behöver egen förstärkare

En annan nackdel med ett elektrostatiskt högtalarelement är att det kräver en helt separat förstärkare. Du kan bara glömma att koppla sådana här hörlurar till din mobil eller någon av dina hifi-komponenter. En vanlig hörlursförstärkare är värdelös till elektrostater – och vice versa kan en elektrostatisk hörlursförstärkare inte användas för att driva vanliga hörlurar (det finns ett par hybrider där ute, men de är i själva verket två förstärkare i en). Därför är kontakten till en elektrostat också helt annorlunda, en 5-polig DIN-kontakt. På så sätt undviker man att koppla fel, vilket hade kunnat skada både förstärkaren och hörlurarna.

Läs också: McIntosh MHA150 hörlursförstärkare – Galenskapen fortsätter

Det bästa av det bästa

2011 lanserade Stax toppmodellen SR-009. Det var för övrigt också den sista flaggskeppsmodellen de gjorde innan företaget köptes av kinesiska Edifier. Hörlurarna hade ett helt nytt, ultratunt (under 2 mikrometer!) membran av så kallad super engineering plastics, som är en polymer av högsta kvalitet när det gäller hållbarhet och värmetolerans. Elektroderna var så tunna och platta som det bara var möjligt, gjorda av supertunna lager metall, utlagda med en noggrannhet på atomnivå. Hela konstruktionen har hopsatt i en rejäl aluminiumram. En tjusig hörlur på alla sätt och vis.

Nu är ersättaren här, i form av 009s. Utjämningen av kanterna vid elektrodöppningen är förfinad ytterligare, vilket minskar luftmotståndet och låter passera igenom ännu lättare. Allt för att minimera förvrängning och maximera musikaliteten. De ultratunna elektroderna är dessutom belagda med guld av hög koncentration för att minimera resonanser. En bonus med guldpläteringen är att det elektriska motståndet reduceras, vilket möjliggör ännu bättre hastighet och detaljering. Åtminstone enligt Stax själva.

Precis som föregångaren har 009s en kabel av superren koppar (6N), belagd med silver.

Vackra skapelser

Att få lägga 009s på skrivbordet är nästan ett tårdrypande ögonblick. Från den välgjorda trälådan till de supersköna skinnkuddarna som kapslar in öronen fullständigt och huvudbandet av skinn som ger ovansidan av huvudet en mjuk och varm kram. Det knappa halvkilot känns inte tungt alls.

Detaljerna i aluminium och nedtonat guld är prima, allt dryper av lyx. Hela konstruktionen är oantastlig, bortsett från på en punkt: huvudbygeln av plast. Visserligen första klasasens plast, som har den fördelen mot metall att den är mycket resonansdämpande. Men ändå, jämfört med HiFiMAN HE-1000 v2 och dess aluminiumbygel (test är på gång) ger Stax-bygeln inte samma lyxkänsla. Men nog om det. Dags att ta en liten provtur.

Världens coolaste jazzkvinna

När det gäller blues och jazz går det knappt att hitta någon coolare kvinna än Melody Gardot. Hon kan vara sårbar när hon vill, hör bara på Our Love Is Easy, inspelad i Paris 2012 och första låten på Live In Europe-albumet som släpptes förra året.

På Tidal finns den i Master-version (MQA, 24 bit/48 kHz). Jag spelar från Roon på PC via Hegels highend-DAC HD30 (den stöder inte MQA, men Roon avkodar och skickar ut 96 kHz). DACen är kopplad till Stax SRM-T8000, som i sin tur driver hörlurarna. En rigg för mer än 130 000 kronor innan kablar och dator kommer in i beräkningen. Just det ja, jag har en IsoTek Corvus-strömrenare inkopplat till alltihop också. Skratta inte, den funkar. Skillnaden med och utan går att höra med Stax-systemet.

Enorm klang

Men tillbaka till musiken, som det ju faktiskt handlar om. Plockandet på den akustiska nylonsträngen, placerad något till vänster, i början av låten har en ordentlig snärt, samtidigt som tonen från varje sträng är stor. Det låter nästan som en cello som spelas pizzicato, jag fick faktiskt kolla en amatörinspelning på YouTube för att konstatera att det faktiskt var Gardots nylonsträngade gitarr som spelade. Efterklangen breder ut sig och man drunknar i en fantastiskt upplöst klangbild, full av färger.

Gitarren får bara spela själv i 15 sekunder, men det känns som ett lyckligt år. Sedan kommer Melodys försiktiga nynnande in och jag märker hur nackhåren reser sig. En halv minut in i låten kommer den första textstrofen, och redan där märker jag att det nästan blir för mycket för mig. Jag börjar nästan gråta, så vackert låter det. En fantastiskt skör låt som byggs upp långsamt men som när alla instrument har kommit på plats – basgitarr, elgitarr (med enorm sustain), trumvispar och saxofon – ändå har bra driv.

Jag hade aldrig lagt märke till att den här låten har så många skiftningar och detaljer innan jag hörde den för första gången genom Stax 009s. Timingen är så bra, ljudet så fjäderlätt och supertransparent, att jag tror att jag har fått nya öron. Allting hänger ihop helt perfekt, från djupaste bas (5 Hz!) till de ljusaste övertoner.

Exceptionell bas

Elektrostater är fantastiskt avslöjande och transparenta från högsta basen och uppåt, men de saknar ofta fyllighet och tryck i det lägre basregistret. Och som nämnts tidigare kan man inte spela så högt på dem. 009s är annorlunda. Basen är så klangrik, samtidigt som den är fysisk, att det inte är något problem. Och dynamiken är superb även när man spelar högt. Visst, du kan driva ett par dynamiska hörlurar som Sennheiser HD 800S ännu längre om du har en ordentlig förstärkare, men du får ha rejäla krav på livet (eller vara galen) om du behöver kunna vräka på mer än du kan med 009s. Återigen, det här är inte något problem.

En låt som de flesta av oss är trötta på nu, Norah Jones Sunrise, gav mig en riktig aha-upplevelse. Ovan nämnda HD 800S ger ett av de bästa stereoperspektiven jag har hört från någon hörlur. Men så kommer Stax 009s och blåser dem av banan. Speciellt cirka 20 sekunder in i låten när en pianotangent trycks ned, som med Sennheiser kommer ut mot sidan. Men med Stax drar den sig bakåt, och med mer luft runt och mellan tonerna. Och det är bra gjort, för det är verkligen inte många som slår Sennheiser i den här disciplinen.

Klassiskt

För att bekräfta detta ytterligare tar vi steget till klassisk musik. Närmare bestämt Tjajkovskijs Svansjön, inspelad 1997 av Bostons symfoniorkester under ledning av Seiji Ozawa, och sedan remastrad i MQA 24 bit/48 kHz masterkvalitet. Jag nämner detta för att du ska kunna hitta den, för den är utsökt.

Spår 5, introduktionen till den första akten, har både harpa, stråkar och mässingsblås. Allt i en ljudbild som är mer rymlig och omslutande än jag tror att jag har hört i någon hörlur tidigare. Varje plockning på harpan och utblåsning i tvärflöjt startar och stoppar så perfekt, och varje instrument är så fantastiskt väl placerat, att magisk är det närmaste jag kan komma att beskriva det.

Rock

Men kan Stax spela rock? Lätt. Nine Inch Nails tunga Please är ett bra exempel på att det inte är något fel på rockkänslan. Trummorna trycker till så hårt att skallen börja värka, på samma gång som ljudbilden är så snygg, luftig och upplöst att jag till och med hör detaljer i den här häftiga industrimetall-låten som jag inte har lagt märke till förut.

Det är som om man trodde att man visste hur stjärnhimmelen såg ut här hemifrån och sedan sätter upp ett tält i Atacamaöknen i Chile och ser hur stjärnorna verkligen kan uppenbara sig, utan slöjan från ljusföroreningar. Så bra är verkligen Stax-hörlurarna.

Svagheter?

Har Stax inga svagheter? Tja. Somliga tycker kanske att Staxarna låter ljust. Och visst ökar de gradvis i styrka upp till 1 kHz. Så de kan ha lite lite energi i de lägre oktaverna. Men med elektrostater är det smart, eftersom för mycket energi i basregistret hade gjort att den allmänna ljudnivån kunde ha blivit för låg. Och jag måste faktiskt säga att jag inte saknar bas. Det finns plenty.

Det kompenseras också av att den skarpa mitten av diskantregistret sänks, så att det aldrig känns hårt eller svårt att lyssna. Tittar man på frekvenskurvan är därför 009s inte de mest linjära vi har varit med om, men Stax har fått helheten att sitta så bra att hörlurarna ändå uppfattas som nästan så perfekta som det går att komma. Inte minst på grund av en exceptionell timing.

De konkurrerande elektrostathörlurarna MrSpeakers Voce (test är på gång) låter varmare och fylligare, men också mörkare, mindre upplösta och utan samma stereoperspektiv. Och de är också mycket mer tungdrivna. Dynamiska hörlurar kan spela högre och kraftfullare med en starkare förstärkare, men som jag ser det behövs det inte. Stax går mer än högt nog. Du kan hitta dynamiska hörlurar med häftigare bas (Sony MDR-Z1R är ett av de mer extrema fallen), men de kommer inte i närheten av Stax precision. De enda hörlurarna jag har hört som är ännu bättre är Sennheiser HE-1. Men de räknas inte, för de kostar 600 000 kronor …

Dyr förstärkare?

Det enda jag ifrågasätter är förstärkaren T8000. Visst katten är den bra, men undrar just om inte prislappen 50 000 kronor är i mesta laget. Man skulle kanske kunna säga samma sak om hörlurarna, men med tanke på hur magiskt de låter – bättre än någon stereoanläggning jag någonsin har hört – så tycker jag faktiskt att Stax har lagt sig på en bra prisnivå. Jag har inte lyckats få tag i någon konkurrerande förstärkare att jämföra med, eftersom inga vanliga hörlursförstärkare driver elektrostater. Men jag väntar på en AudioValve Luminare som för drygt 30 000 kronor bör kunna ge Staxen en match. Vi får se.

Slutsats

Stax SR-009s är – med ett alldeles för dyrt undantag – det bästa jag någonsin har haft den stora äran att ha på huvudet. Komforten är i toppklass och ljudet är helt vansinnigt! Varenda mikrodetalj sprätter ut, varje plockning, pling och plopp låter så sprött och är så välplacerat i en tredimensionell ljudbild att det nästan blir fånigt att prata om. Ljudet är naturligt, superupplös och helt enkelt fantastiskt. Dessutom har hörlurarna en hel del muskler och kraft att bjuda på, vilket innebär att de inte backar för rock och metall.

Du kan förmodligen hitta mindre överdrivet prissatta förstärkare än Stax toppmodell. Och som fungerar finfint med de här hörlurarna. Men om du av en eller annan anledning har en budget på 100 000 kronor så se åtminstone till att hörlurarna heter Stax SR-009s.