Recension: Velvet Buzzsaw

För fem år sedan samarbetade Dan Gilroy (regi) och Jake Gyllenhaal i den nästan dystopiska Nightcrawler, där moraliskt förfall präglade medias jakt efter nattliga scoop. Den här gången ger de sig på den ytliga konstindustrin, med floskler, ytliga människor och rövslickare – och i bakgrunden växer en grym dödsspiral fram.

Den ytliga konstkritikern Morf Vandewalt (Gyllenhaal) går, trots att han är homosexuell, till sängs med konstkuratorn Josephina. Med sin vassa penna kan Morf ta livet av, eller boosta, vilken konstkarriär som helst. När sedan Josephina bokstavligen snubblar över en konstskatt börjar hon samarbeta med museiägaren Rhodora (Rene Russo) och tjänar en förmögenhet på den helt okände Vetril Dease – men i dess skugga följer blodsutgjutelse, förstörelse och död.

Velvet Buzzsaw har en milt sagt märklig – och synnerligen ojämn – mix av genrer. Filmen börjar nästan som ironisk, distanserad kritik av konstvärlden men övergår gradvis till en blodig slasher-rysare. Utan att den lyckas få med sig publiken på resan. Skådespelarna gör förstklassiga roller och bra karaktärsskildringar av en värld som är lätt att ironisera. Dialogen är lekfull, kvick och har gott om ironi och svart humor, men Gilroy lyckas inte med övergången till slasher-världen. Allt verkar klumpigt, föga elegant och nästan slumpmässigt.

Detta är en film som absolut har sina kvaliteter, den främsta är ironin, men som helhet faller detta ”experiment” nästan mellan två stolar och blir varken fågel eller fisk. Och en sak är säker: läskigt blir det aldrig. 3 mediokra stjärnor.