Den är stor, stark och ändlöst muskulös. Det är kanske den mest användbara förstärkaren McIntosh har, oavsett om man behöver all effekt. För deras stereoeffektförstärkare har inga brister alls.
Bortsett från att den är ganska så dyr finns det inget dåligt att säga om MC462.
Det är klart, den glider inte in obemärkt i en IKEA-möbel helt utan vidare. Det ser massiva transformatorer till, de tar plats på höjden och gör att vågen tippar över till drygt 50 kilo. Fast det finns det alltså goda skäl till, om man frågar McIntosh.
Som har hållit på längre än de flesta. De passerade just 70 år. Sju årtionden av förstärkare och mot slutet även högtalare, och flera av dem har fått legendstatus för länge sedan.
Mest känd är kanske MC275, den 75 watt starka effektförstärkaren som bortsett från ett uppehåll på några år har varit i produktion ända sedan tiden när alla såg på svartvit TV.
Mer kraft
Den visar att man inte alls behöver hundratals watt med effekt. Åtminstone inte alltid. Fast på den tiden, under rörförstärkarens guldålder, var de flesta högtalarna relativt lätta att driva. Känsligheten var hög, ofta över 90 decibel med bara 1 watt tillförd effekt, och delningsfiltren i högtalarna var enkla konstruktioner. Som inte slukade ström.
Men så hände något, i slutet av 70-talet. Högtalarkonstruktionerna blev mer komplexa, fler spolar och element ledde till att känsligheten sjönk. Högtalarens motstånd varierade hejvilt beroende på frekvensen och de komplexa delningsfiltren orsakade en del ”intressanta” fasvinklar. Det skapade ett behov av mer effekt.
Förstärkarna blev större, tyngre och dyrare, men inte nödvändigtvis bättre.
Helbalanserade kretsar
Den 450 watt potenta McIntosh-förstärkaren driver de mest komplexa högtalare med lätthet. Inte bara för att den har stora mängder kraft, utan också för att den är konstruerad för att vara nästan helt immun mot varierande impedanser och fasvinklar. Den har nämligen samma typ av autoformers, med ett enormt kondensatorbatteri, som de mycket större monoförstärkarna vi har testat från McIntosh – MC611 med 600 watt och MC1.25KW med 1200 watt.
Men ren effekt är som bekant inte allt. Det behövs dynamik också. McIntosh hävdar att MC462 har 66 procent bättre dynamik än sin föregångare och anger den dynamiska takhöjden till 3 dB i stället för 1,8 dB. Det är väldigt bra.
Förstärkaren är helt balanserad, eller Quad Balanced som amerikanerna kallar det, så att brus och förvrängning släcks ut. Enligt McIntosh.
Som vanligt hos McIntosh vakar en mikroprocessor över förstärkaren, funktionen Power Guard dämpar klippning av signalen och Sentry Monitor kontrollerar utgångarna för att undvika kortslutning.
Så man är på den säkra sidan.
Kraftfull och musikalisk
Även om det var ett tag sedan vi testade föregångaren MC452, med samma effekt, är det förbluffande hur mycket starkare MC462 upplevs. Det är inte bara basdynamiken som är märkbart bättre, det gnistrar mer av dynamiken och förstärkaren känns mycket snabbare och har hörbart bättre kontroll.
Förstärkaren ersatte ett par MC611 i anläggningen, och med handen på hjärtat måste jag erkänna att jag hade svårt att höra någon skillnad. De två monoförstärkarna är visserligen mer potenta, men stereoförstärkaren har samma varma klang – och är rik på skarpt fokuserade detaljer.
Det ger konserter en ovanlig realistisk framställning, där man med lätthet får en skala som bidrar till att skapa en trovärdig upplevelse. Oavsett om det är Keith Jarrett Trio live eller Puccinis La Bohème med Luciano Pavarotti och Mirellia Freni, med von Karajan som dirigent. Musiken presenteras med ett magnifikt, tredimensionellt djup.
Den har nästan obegränsat med dynamik, som i praktiken bara begränsas av högtalarna. Mozarts Requiem låter fylligare och mer levande med MC462 än med Ayre VX-R, och mer dynamiskt än med Audio Research VT80 som har rör.
Klangmässigt drar den mot det varma, fast inte som de äldre McIntosh-förstärkarna. Ljudbilden är mycket mer öppen och har mycket skarpare fokus och en oändlig detaljrikedom. På samma gång portionerar den ut dynamiken fullständigt utan ansträngning, även när jag spelar högt. Basen uppfattas som mycket mäktigare än från exempelvis Mark Levinson no. 532H och den dynamiska kontrasten är mer naturlig och levande än till och med från Gryphon Diablo 300.
Slutsats
Om jag fick välja från översta hyllan så skulle McIntosh MC462 ligga på topp fem-listan över förstärkarna som jag hade kunnat leva lycklig med resten av livet. Den gör allting rätt och ingenting fel, är byggd för att hålla i generationer och låter fantastiskt oavsett vilka högtalare du spelar på. Den är inte precis billig, och tar mycket plats, men något måste man ju offra för att hamna helt rätt med åtminstone en av komponenterna i anläggningen.
2 reaktioner på ”McIntosh MC462”
Skriv en kommentar
Läs hela artikeln med LB+
Årets bästa erbjudande
Full tillgång till allt innehåll i 4 veckor för 4 kr
LB+ Total månad
Full tillgång till allt innehåll i 1 månad
LB+ Total 12 månader
Full tillgång till allt innehåll på Ljud & Bild och L&B Home i 12 månader
- Tillgång till mer än 7500 produkttester!
- Stora rabatter hos våra samarbetspartner i LB+ Fördelsklubb
- Nyhetsbrev med senaste nyheterna varje vecka
- L&B TechCast – en podd med L&B
- Inaktiverade annonser
Instämmer på alla punkter, jag har en MC426 stående hemma kopplad till ett par Dahlquist DQ-20i och då är man i himmelriket.
Och nu ett år senare får den ett par Dahlquist DQ-10 att spela på.
Jag sålde mina DQ-20i för nu är jag framme vid min ”ljudstation”