Recension: Solo: A Star Wars Story

Disney ligger definitivt inte på latsidan! När det avslöjades att de hostat upp 35 miljarder (!) för Star Wars-rättigheterna så konstaterades snabbt att Stars Wars-filmernas frekvensen skulle öka rejält, inklusive spinoff-filmer. Den första sådan (Rogue One) kom 2016 och var en film som introducerade helt nya karaktärer i en galax långt, långt borta. Solo är däremot berättelsen om en av de mest berömda och charmiga Stars Wars-karaktärerna: Han Solo.

Glimten i ögat

Harrison Ford blev megastjärna efter sin roll som Han Solo i de tre ursprungliga Star Wars-filmerna, en cowboy som hade sina egna regler och hederskodex, som hade de saftigaste replikerna och glimten i ögat. För oss grabbar som växte upp på 1980-talet var det Han Solo vi ville vara, inte den lite tråkiga och korrekta Luke Skywalker.

Filmen Solo: A Star Wars Story handlar om Han Solos förflutna. Den har fått det aningen udda epitetet ”den enda Star Wars-filmen genom tiderna som inte har tjänat ihop vad den kostat”. Det beror nog inte främst på filmens kvaliteter utan på att publiken förmodligen börjar bli lite mätt på Star Wars-filmer. Och så bör det tilläggas att filmen känns märkligt neutral.

Rags to Riches

På den medfarna industriplaneten Corellia möter vi den unga Han Solo (Alden Ehrenreich) som drömmer om ett bättre liv på en annan planet med sin flickvän Qi’ra (Emilia Clarke). Tyvärr går flyktplanen åt helvete, de två kommer ifrån varandra och Solo (som egentligen inte heter Solo) låter sig värvas av imperiet för att få tillbaka till sin kärlek. Ännu en gång går planerna snett, han träffar skojaren Beckett (Woody Harrelson) och hamnar i ett tjuvgäng som har stora planer på att stjäla superbränsle.

Filmens svagaste punkt är utan tvekan handlingen. Historien är ovanligt lite originell och många av scenerna är rena rama déjà vu från tidigare Star Wars-filmer. Dessutom präglas produktionen av många manusomskrivningar och ett regissörsbyte halvvägs (vilket också fick budgeten att spränga sina ramar). Resultatet är lite för många nästan fristående scener som inte riktigt hänger ihop och en haltande dramaturgi. Men om du är ett Star Wars-fan så lär du ändå uppskatta det uppsluppna rymdäventyret.

Uppsluppen humor

Solo är mycket mer avslappnad än den vanliga Star Wars-serien, humorn är fräschare, småfräck och sarkastiska kommentarer kommer som pärlor på ett snöre – helt i Han Solos anda, även om Ehrenreich inte är lika säker i rollen som Harrison Ford var. Han är charmig, men det känns som om han försöker lite för mycket. Woody Harrelson är däremot en fullträff som helt korrupt småskurk, och Donald Glover glimtar till som tidernas mest avslappnade Lando Calrissian. Emilia ”Game of Thrones” Clarke är självsäker och övertygande i rollen som Qi’ra, men karaktären utnyttjas märkligt dåligt i historien.

Solo: A Star Wars Story ger oss många fina bakgrundsögonblick om en av de mest intressanta karaktärerna, men lyckas aldrig helt bli kvitt Star Wars-formeln. Humorn är aldrig långt borta, men kan kännas lite framtvingad – framför blir ”rödstrumperoboten” L3-37 bara enerverande efter ett tag. Vi får se ett par snygga actionscener och många klassiska Star Wars-ögonblick, men finalen, där alla-lurar-alla-för-femtioelfte-gången, håller inte. Disney borde ha tagit ett par vändor till med manuset innan inspelningen började. Fyra svaga stjärnor.

4K-versionen har en bildkvalitet som absolut inte matchar de bästa utgåvorna. Bilden är genomgående för mörk, grötas ihop och har överraskande livlösa färger. Ljudspåret (Dolby Atmos) är häftigt och detaljerat, men för lågt inspelat (en uppenbar svaghet hos Disney-filmer). Bonusmaterial innehåller utelämnade scener, intervjuer med skådespelarna och regissören samt åtta minidokumentärer om allt från Millenium Falcon till tågrånet.