När vi var med på Netflix årliga presslansering ”See What’s Next” i Rom i april var nykomlingen The Innocents en av serierna vi fick störst förväntningar på. Nu när vi har sett hälften av den första säsongen kan vi inte säga annat än att vi är rejält besvikna och en smula förundrade.
Rymlingar
I en liten stad i Skottland bor June (Sorcha Groundsell) med sin sjuka/invalidiserade bror och deras kontrollerande och ständigt irriterade pappa. Han har berättat för sin lilla familj att de ska flytta till isolerade Färöarna – vilket June protesterar starkt mot. Planer på att rymma hemifrån görs, hennes flyktpartner blir pojkvännen Harry (Percelle Ascott).
Med nästan inga pengar, och praktiskt taget ingen plan, ger sig sextonåringarna ut på resan i det okända, men redan första kvällen möter de två främlingar som påstår sig ha ett meddelande från Junes mamma. Det slutar med slagsmål och mordmisstankar, och Harry får förskräckt bevittna hur June flera gånger ”förvandlas” och ändrar skepnad.
Vi får veta att Junes mamma lämnade familjen för många år sedan och nu befinner sig i Norge. I det karga landskapet i det kuperade Vestlandet befinner sig kvacksalvaren Halvorsen (Guy Pearce). Han har som mål att göra den största historiens största medicinska upptäckt. På sin gudsförgätna gård behandlar han kvinnor för neuroser. Alla är från Norge men av någon mystisk anledning tvingar Halvorsen dem att prata engelska sinsemellan.
Unga och dess svårigheter
The Innocents försöker verkligen vara en serie på dagens ungas premisser, ta dem på allvar och ”prata deras språk”. Vi får se hopplösa vuxna, gryende/osäker ung kärlek, och även problemet och farorna med droger tas upp. Med serien är inte alls på samma nivå som Skam när det gäller att pricka ungdomarna i deras egen miljö.
Huvudrollsinnehavaren Sorcha Groundsell (som är slående lik Elizabeth Olsen) imponerar, hennes motpart känns däremot stel, onaturlig och teatralisk. Junes pappa (Sam Hazeldine) spelar över kolossalt som maniskt arg och frustrerad, och Guy Pearce gör en duglig roll – det är ju trots allt inte hans fel att han fått hopplösa repliker ibland.
Föga trovärdig
I Norge utspelas – självfallet! – allting i trästugor och panelklädda barer. Det kanske någon uppfattar som exotiskt, vi som vet bättre kallar det för vad det är egentligen: Kejsarens nya kläder!
The Innocents handling och manus känns så konstruerat, onaturligt och föga trovärdigt att vi är chockade över att Netflix gett klartecken till en sådan här B-serie. Det är uppenbarligen någon som har sovit på jobbet – eller låtit sig bländas av en ”spännande” mix av brittisk och norsk ”charmerande” ödemark, kryddat med övernaturliga inslag, ”elegant” anpassat för den växande (och viktiga) målgruppen unga vuxna.
Produktionen verkar förvånansvärt billigt och amatörmässig, till exempel är scenen med biljakten helt befriad från nerv och häftig filmning/klippning. Ännu värre är att karaktärerna inte lyckas engagera och/eller charmera.
Vi får inte heller någon tillfredsställande förklaring till varför Harry, som är relativt välanpassad, vill rymma hemifrån – bortsett från att ”kärleken förblindar”.
Språkliga förvecklingar
Serieskaparna har gjort lite som i Lilyhammer, de infödda norrmännen pratar norska med varandra. Men i The Innocents blir en del av de ”norska” karaktärernas tappra försök att prata norska mer parodiskt än äkta.
Trond Fausa Aurvåg upprepar i stort sett sin roll från Lilyhammer som ung, naiv och dum norrman. Han och hans medhjälpare Steinar (islänning som pratar bruten norska) är seriens komiska alibi. Tyvärr framstår de mer som hjälplösa och ofrivilliga komiska idioter.
”Innocents”? Tja, de är åtminstone skyldiga till att ha rånat den här recensenten på fem timmar som han aldrig får tillbaka. Undvik den här ofärdiga och genuint ”oäkta” serien. 2 ynka stjärnor.
Netflix levererar sin sedvanliga tillfredsställande strömningskvalitet, det gäller både bilden och ljudet. Hela första säsongen kan strömmas från 24 augusti. Recensionen bygger på de fyra första avsnitten (av åtta).
