TEST: Piega Premium 701

Första gången jag hörde ett par högtalare från schweiziska Piega var det som att få en plötslig bris rakt i ansiktet. Det lät så fräscht, fritt och öppet att jag var tvungen att gå närmare för att se vad det var något.

Överst på den stålgrå fronten – som jag senare fick veta var aluminium – hade schweizarna skruvat in i ett bandelement som var platt som en pannkaka. Du vet, en sådan där diskant som når många gånger högre frekvenser än vad någon av oss kan höra och som kostar mycket mer än vanliga diskanter. Eftersom de är schweizare hade de byggt elementet själva. Ingen import här inte.

Det som kanske förbluffade mig mest var hur behagligt ljudet var. På den tiden var banddiskanter ganska så exotiska, och hade ofta lite extra sprutt i s-ljuden. Vilket kunde göra det till en pina att spela högt.

Men schweizarna hade alltså fått till det. Detsamma kan man alltid säga om Oscar Heils Air Motion Transformer som ESS hade i sina högtalare på 70-talet. Men han var ju tysk och då gills det inte, som ungdomarna säger.

Heils banddiskant används än i dag och är mycket bättre nu än då. Detsamma gäller för Piegas banddiskant.

Märkets namn kommer faktiskt av det latinska och italienska ordet för att vika – piegare – precis som Oscar Heil gjorde för att få större membranyta och bättre effektivitet.

Schweizarna veckar inte sina membran på samma sätt, men de bygger dem för hand, allihop. I Horgen i Schweiz.

Lättplacerade

Den allra senaste utgåvan av Piegas bandelement sitter i högtalarna vi testar här. Premium 701 är en smal, golvstående och mycket läcker modell, naturligtvis i samma aluminium som kännetecknar Piegas högtalare.

Med en bredd på anorektiska 18 cm är de 106 cm höga schweizarna perfekta för rum där inredning – eller civilstånd – inte tillåter stora högtalare. De går utmärkt att ställa intill en vägg, eller allra helst 10–20 cm ut på golvet för att få bättre balans i basen. Men de dominerar inte i vardagsrummet.

Färre resonanser – mer musik

Receptet är välbekant. Två baselement i ett basreflexkabinett och en diskant är allt som behövs. Men eftersom Piega använder aluminium kan kabinettets väggar göras tunnare. Så att man kan behålla en stor innervolym men göra högtalarna något mindre än om de hade haft samma yttermått men kabinett av trä.

På insidan är de uppstagade och dämpade, och tack vare de böjda ytterväggarna och en bättre integrerad frontplatta är högtalarna 30 procent styvare än sina föregångare i Premium-serien.

Det innebär bland annat att de två 14 cm-baselementen inte efterlämnar något negativt fotavtryck i form av hörbara kabinettresonanser. Det ger också kontroll över stående vågor på insidan och förbättrar precisionen, dynamiken och kontrollen i basen.

Det platta bandelementet är nytt i 701 och ger en mer linjär respons med högre effektivitet i ett bredare frekvensområde. Den flortunna folien i LDR 3056-elementet har ett nytt mönster som ger en mer uniform spridning över ett större frekvensområde, så att man inte får den karaktäristiska supersmala spridning som platta element ofta har.

Stram och öppen ljudbild

Som alltid med Piega är utförandet förstklassigt. Borstad aluminium, matta och polerade detaljer påminner om finishen på schweiziska klockor. Den avtagbara metallgrillen är perfekt integrerad och hålls på plats av små magneter som är infällda i den tjocka aluminiumfronten.

Sockeln monteras enkelt fast på undersidan och stabila piggar håller högtalarna säkert på plats på golvet.

Med en angiven känslighet på 91 dB behöver de inte mycket förstärkareffekt. En 60 watt stark Hegel-förstärkare klarade sig lysande, men det blev naturligtvis mer kött på benen när två 600-watts McIntosh MC611 spändes framför högtalarna.

Premium 701 låter betydligt bättre än de första Piega-högtalarna jag hörde. Basen är märkbart bättre integrerad med bandelementet och ljudbilden är mer homogen. I de här är diskanten och därmed även mellanregistret aningen luftigare och öppnare än i ett par Premium 1.2. Som jag råkar ha stående.

Basåtergivningen är också mycket bättre än man förväntar sig från så slimmade högtalare.

Trycket från orkestern känns i magen med den mer än 40 år gamla Decca-inspelningen med Luciano Pavarotti och Mirella Freni i La Boheme, under ledning av Herbert von Karajan.

De dyrare Sonus faber Olympica III har lite mer tyngd i basen än 701 och detsamma gäller Burmester B18.

Men Piegorna är ett spännande alternativ till ett par System Audio SA Pandion 20 eller B&W 702 S2 för de som vill ha highend-ljud i ett snyggt kabinett men ingen stor och dominerande högtalare.

Piega-högtalarna är däremot definitivt öppnare och mer detaljerade i den översta diskanten. Röster, som i ovan nämnda Decca-inspelning, blir aldrig hårda, skarpa eller tröttande. De återges med kristallklart fokus, och det gäller även stråkarna.

Leon Bridges album Good Thing, och Rhyes album Blood, har gott om fet bas. Här märks det att högtalarna kanske inte går lika djupt i ett vanligt rum som Piega hävdar, men basen är nästan perfekt kontrollerad. Till och med när man spelar högt är den stramt kontrollad (somliga skulle säga alltför stram) och klockren.

Det betyder inte att 701 låter tunna. Ljudbilden är snarare varm än kall och det är förbluffande mängder detaljer som kommer ut ur de smala högtalarna. Ljudbilden är inte lika djup som med ett par Olympica III och du får ut mer kraft ur basen med ett par B&W 702 S2, men knappast lika exakt och fokuserat mellanregister och diskant som här.

Slutsats

Piega-högtalarna är ett utmärkt val för musikälskare med begränsad plats. De låter fenomenalt engagerande eftersom de är så öppna och fokuserade, och drar mer mot korrekt ljudåtergivning än en blomstrande och mustig ljudbild med lite extra bas för skojs skull. Det passar naturligtvis inte allas smak, men Piega Premium 701 är en golvhögtalare som är väl värd att lyssna på för alla som föredrar att musiken inte färgas för mycket av kabinettresonanser och som inte behöver ordentlig djupbas för att ha kul.