test: Panospace One

Den första 3D-skrivaren jag såg var lika stor som en frysbox. Den kostade som en bostadsrätt och kunde bara skriva ut med gipspulver, vilket innebar att modellerna var för bräckliga för att kunna användas. Sedan dess har priserna på 3D-skrivare rasat. Till skillnad från bostadsrätterna. Om jag den gången hade investerat i en lägenhet så kunde jag i dag ha bytt dem mot ett helt lastbilslass med 3D-skrivare som Panospace One.

Kinesiska Panospace har som mål att göra 3D-utskrifter så enkelt att alla kan använda det hemma, i skolan eller på kontoret. Det har ännu så länge resulterat i modellen Panospace One.

Designteamet har gjort en enträgen och lyckad insats med att göra Panospace One smidig att integrera i en normal inredning. Alla mekaniska delar är inkapslade i ett grått plastskal, där bara byggplattan i matt glas syns. Det gör att skrivaren påminner om en symaskin som hamnat i klorna på en industridesigner.

Igång på en kvart

Att sätta igång är busenkelt. Skrivaren levereras helt färdigmonterad. Man behöver inte fumla med att installera extruder (skrivarhuvud) eller stoppa i kablar, som vi varit med om tidigare. Det finns inte ens någon transportsäkring som måste tas bort. Man ska bara sätta rullen med plastfilament bakom en lucka och leda fram tråden till extrudern. Resten görs från den beröringskänsliga färgskärmen. Om man väljer att börja med en av de förprogrammerade demofigurerna så tar det max en kvart innan den första 3D-utskriften är på väg.

Byggvolymen, alltså omfånget av figuren som kan skrivas ut, är 15 x 15 x 15 cm vilket är helt utmärkt. Eftersom det bara finns ett extruderhuvud kan man bara skriva ut en färg i taget. Det är bara en smärre begränsning eftersom RGB-utskrifter i fullfärg i bästa fall ändå ligger många år bort. Men det hade varit ett plus att arbeta med två typer av material samtidigt. Å andra sidan är Panospace One avsedd för standard-plasttråd (PLA-filament).

Den inbyggda hållaren rymmer två små filamentspolar, men på Panospaces hemsida kan man ladda ner en hållare till två stora spolar som kan monteras på skrivaren.

Från idé till utskrift

Ett av begreppen man träffar på när man börjar skriva ut i 3D är den så kallade slicern. Det är ett program som översätter den matematiskt perfekta 3D-modellen till något som kan skrivas ut i verkligheten. Det är till exempel lätt att rita en perfekt, fritt svävande boll på skärmen. Men eftersom det är omöjligt att skriva ut i tomma intet så faller experimentet bokstavligen platt till marken. 3D-modellen måste ha en stabil grund att vila under tiden som den byggs upp av plastmassa.

Här lämnar Panospaces slicerprogram lite att önska, när den försöker skriva ut former som inte håller balansen. Till exempel ett djurkranium som bara stöder sig på vassa hörntänder. Utan stöttepelare som görs av programmet är sådana modeller dömda att sluta som en hög plastspagetti som åker runt på byggplattan samtidigt som det öses på mer plasttråd ovanpå. Och även om gränssnittet är exemplariskt enkelt så är inställningsalternativen lika grundläggande.

Kräver extra PC

Panospace One kan antingen kopplas via USB eller skriva ut modellfiler direkt från ett SD-kort. Tyvärr finns det ingen möjlighet att använda trådbundet eller trådlöst nätverk. Det är konstigt i en smarthome-tid där minsta lilla pryl har inbyggt nätverk. I praktiken innebär det också att man måste ha en dator stående bredvid skrivaren i tvättstugan. Att ha 3D-skrivaren på skrivbordet är inget alternativ. Visst är den fin att titta på, men 3D-skrivare väsnas, skakar och luktar smält plast. Panospace One också. Och man bör hitta ett stabilt bord att ställa den på.

Att få modellen att sitta fast på byggplattan är en svår utmaning i många 3D-skrivare. Hos Panospace är lösningen helt vanligt limstift, som finns med i kartongen. Smeta på ett lager på glasplattan och sätt igång. Lågteknologiskt, men det fungerar!

Panospace One är förhållandevis snabb. Stora modeller, som tar upp merparten av byggvolymen, tar 3-8 timmar, beroende på hur komplexa de är. Det är betydligt bättre än senast vi testade 3D-skrivare.

En 3D-skrivares upplösning beror dels på storleken på munstycket i extrudern och dels på noggrannheten som byggplattan och extrudern flyttas runt med. I Panospace One är detta 0,4 mm respektive 0,25 mm. Det räcker inte för att bygga kugghjul till urverk, men duger utmärkt för hobbyarbete och för att till exempel göra ett nytt handtag till en garderob.

De flesta modellerna vi skrev ut var både solida och saknade skevheter. Att några av dem slutade som plastiga fågelbon på byggplattan berodde på att modellen saknade tillräckligt med stöd. Detta är ett problem som förhoppningsvis kan lösas i en senare version av slicer-programmet. Till dess är lösningen att själv tänka på att modellen har ett bra fotfäste. Så låt bli att försöka bygga en pyramid med spetsen nedåt!

Det bör poängteras att även om Panospace One inte är felfri så är vägen till framgång ändå kortare och säkrare än med de flesta andra 3D-skrivare.

Slutsats

Den lättskötta 3D-skrivaren som är så smidig att alla kan använda den är en dröm som tillverkarna har jagat i åratal. Panospace One är en av de som kommer närmast av alla jag har sett hittills: ställ den på ett bord, sätt fast plasttråd och en dator – så är det bara att köra. Det finns till och med en god chans att din första utskrift lyckas! Att Panospace One ser bra ut och har ett överkomligt pris underlättar också. 3D-utskrifter är dock fortfarande något för nördar, så räkna med att långtifrån alla utskrifter blir lyckade.

Panospace One

John Hvidlykke

(f. 1964): Journalist. John har arbetat för Ljud & Bild sedan 2013. Han skriver om hifi, högtalare, datorer, spel och teknikhistoria. John har ägnat sig åt teknikjournalistik sedan 1982(!) och har arbetat för många olika tidskrifter i olika roller, bland annat GEAR, High Fidelity, Computer för alla, Illustrerad vetenskap, Ny elektronik, PC World och Privat Computer. Han har också skrivit många böcker och utbildningsprogram om IT.