Recension: The Handmaid’s Tale, säsong 2

Säsong 1 av The Handmaid’s Tale handlade om ett förändrat amerikanskt, totalitärt samhälle som styrs av religiösa fanatiker och där den rika eliten utnyttjar de få kvarvarande fertila kvinnorna som avelsmaskiner. Rättigheter som kvinnor kämpat med i århundraden för att få ogiltigförklarades över en natt efter att rättsstatsprincipen underminerats under många år. Med tanke på president Trumps ständiga Twitter-tirader mot rättsväsendet släpptes serien i en skrämmande aktuell tid. Och med en växande religiös (islamistisk) fanatism och hot mot demokratin prickar serien (som bygger på en roman från 1985) in den moderna tidsandan.

I Gilead har kvinnor inte rätt att ha ägodelar, männen bestämmer över allt och alla i samhället, och husets herre har med sig husets slav (i famnen på hans fru!) varje gång hon är fruktsam. I slutet av förra säsongen gjorde June/Offred (Elisabeth Moss) uppror mot terrorregimen genom att vägra delta i stenandet av ”olydiga” Janine. Därför straffas nu ”hushållerskorna” kollektivt – men Offred slipper undan eftersom hennes graviditet upptäcks. Nick (Max Minghella), pappa till Junes barn, försöker hjälpa henne att fly – men kan hon lita på honom, som jobbar som spion och angivare?

https://www.youtube.com/watch?v=dKoIPuifJvE

I den andra säsongen fortsätter handlingen och vi får följa det gryende upproret och en växande motståndsrörelse. ”Äntligen” får vi se kolonierna där kvinnor utför tvångsarbete i koncentrationsliknande läger. Här träffar en av slavarna den sjuka nykomlingen (Marisa Tomei) och tycks visa henne lite medlidande. Men världen har blivit svartvit, hatet finns på båda sidor och gråzonerna har suddats ut – det finns inte längre utrymme för medmänsklighet.

Seriens styrka är att den fokuserar på alla de friheter vi tar för givet, som framträder extra tydligt med hjälp av klipp från tiden innan samhället blev en religiöst kvävd terrorregim/diktatur. Homosexuellas rättigheter försvinner över en natt, kvinnor blir fullständigt rättslösa och religionsfriheten utplånas med ett penndrag. Handmaid är en av de mest provokativa och politiskt relevanta serierna som går att se just nu, och den andra säsongen är (om möjligt) ännu mer dystopisk och becksvart än den första.

Musik och foto underbygger dramatiken, dessutom är Elisabeth Moss ett unikum i rollen som den komplexa Offred och Ann Dowd briljerar som den fanatiska och känslokalla härskarinnan. Detta är en serie som ofta är både obehaglig och chockerande, men som lyckas med balansgången mellan att vara underhållande och ge oss något att tänka på. 5 superstabila stjärnor.

Recensionen bygger på de 2 första avsnitten (av 13). HBO har en mycket tillfredsställande strömningskvalitet både när det gäller bilden och ljudet.