Grado SR325e ser ut som något från en svunnen tid. Den flata, skinnöverdragna huvudbygeln och kåporna på stålhållare gör att den skulle kunna vara byggd på 1960-talet.

Hörlurstillverkarna anstränger sig stort för att förhindra att kabeln trasslar sig. Grado 325 har löst problemet genom att ha den tjockaste kabeln jag någonsin har sett på en hörlur: sex millimeter tjock och överdragen med gummi! Å andra sidan är den bara en och en halv meter lång. Tjockleken beror på att kabeln har hela åtta ledare!

Öronkåporna är av den omslutande sorten (over-ear), fast inte lika täta som flertalet andra. Öronkuddarna är gjorda av halvfast skumgummi, bestående av flera skikt som ser ut att vara hoplimmade för hand. Det ger en lätt och öppen känsla av att inte vara inlåst – och är naturligtvis skönt en varm sommardag. Det är däremot lite mindre bekvämt att det tygklädda metallgallret över själva elementet vilar direkt mot örat.

Ljudet är det å andra sidan inte något gammalmodigt med. Det är helt modernt och nutida. Ljudbilden är framåt och direkt – och väldigt detaljerad.

 

Basen är stabil men fast och det är väldigt svårt att hålla fötterna stilla till Chris Jones ”No Sanctuary Here”.

Området som utmärker sig minst är mellanregistret. Inte för att det är något fel med det, för det är det inte. Röster är rena och ofärgade. En låt som ”Stimela” med Hugh Maskela låter nära och intim. Men detaljerna studsar inte in i öronen lika mycket som i diskantregistret, där man kan glädja sig åt en lätt och luftig återgivning.

 

Slutsats

Grado SR325e är en nostalgitripp av högsta klass. Ljudet är fängslande och behagligt på samma gång, och man blir sugen på att plocka fram alla sina Miles Davis-plattor, hälla upp en whisky och luta sig tillbaka i Chesterfield-fåtöljen. Frågan är bara hur länge man blir sittande. För även om ljudet är både detaljerat och trivsamt, från djupaste bas till högsta diskant, så är komforten mindre övertygande.

Också i detta test: