test: Gryphon Diablo 120

John Surmans nya album på ECM, Invisible Threads, hade precis kommit igång. Jag famlade efter den tunga fjärrkontrollen och tryckte på den röda knappen. Som påminde om avfyrningsknappen som man ser i 80-talsfilmer om kärnvapen.

Siffrorna på skärmen rasslade förbi, musiken fyllde högtalare och jag satt och gapade.

Det kunde väl ändå inte vara möjligt? Satt jag och lyssnade på ännu en sensation från danska Gryphon Audio?

Ett okänt antal album senare och jag tycker att jag tryggt kan konstatera att Flemming Rasmussen och hans uppenbart kompetenta team har överträffat mina förväntningar.

 

Jag kommer ihåg att jag satt och tänkte ”det här kan de säkert göra lika göra lika bra och billigare, bara de sänker effekten” när jag testade den integrerade Diablo 300 för två år sedan.

Den gången tyckte jag – och många med mig, visade det sig – att Diablo-förstärkaren måste vara en av de allra bästa integrerade förstärkarna där ute. Tillsammans med McIntosh columbi ägg MA9000 och Mark Levinsons nr. 585 var Gryphon-förstärkaren tveklöst en av de mest välljudande integrerade jag någonsin hade hört.

Enorm dynamik, med silkeslen finess och en otrolig transparens, gör Diablo-förstärkaren till en upplevelse att lyssna på.

Glädjande nog kan jag nu säga samma sak Diablo 120.

Äpplet faller inte långt från trådet

Förstärkaren är precis det. En mindre version med lägre effekt. 120 watt per kanal i stället för 300 (nominellt i 8 ohm). Den saknar subwoofer-utgångarna i Diablo 300 och har bara en, inte två, balanserade ingång.

Resten är rent tekniskt precis samma i Diablo 120 och Diablo 300, bara nedskalat.

De 120 wattarna som Gryphon anger effekten till dubbleras när impedansen halveras. En specialtillverkad, dubbeltvinnad Holmgren-trafo på 1200 VA och en kondensatorbank på generösa 60 000 mikrofarad till varje kanal kan verka som overkill i en 120-wattare.

Men det ger potentiellt förstärkaren en bättre dynamisk takhöjd.

 

Digital eller analog

Precis som i storebror finns det plats för en digitalomvandlare. Den kan antingen köpas separat senare och monteras inuti chassit, eller levereras färdigmonterad. Då får man en 200 000-kronors-DAC för knappa 40 000 och som bygger på den separata highend-omvandlaren Gryphon Kalliope.

Den stöder musikfiler i PCM-format i upp till 24 bit/192 kHz och upp till 32 bit/192 kHz via balanserad eller koaxial S/PDIF (BNC). Den optiska ingången är begränsad till 24 bit/96 kHz.

Omvandlaren stöder även DSD-filer upp till DSD256 (DSD512 med Windows) och använder man USB-porten så klarar den PCM-filer upp till 32 bit/384 kHz.

Den är alltså väl rustad för allt från Spotify och Tidal Hi-Fi till nedladdning och avspelning av hi-res-ljudfiler.

Det finns också ett anpassat RIAA-kort för drygt 20 000 kronor som kan monteras i förstärkaren och som klarar både MM- och MC-pickuper. Det har små dip-switchar – brytare – som kan ändras för att ställa in impedansen för MC-pickuper till antingen 20 eller 100 ohm, och är gjord för att vara en smidig lösning för de som föredrar vinyl före digitala ljudkällor.

Tyvärr går det nämligen inte att kombinera både DAC och RIAA i förstärkaren.

 

Silkeslen och brutal

Tillbaka till John Surman. Invisible Threads är ett lågmält album med Surman på saxofon och klarinett, Rob Waring på marimba och vibrafon, och Nelson Ayres på piano. Det är den sorten jazz som passar perfekt till ett fruktigt Bordeaux-vin eller en single cask-maltwhisky, beroende på vad man föredrar.

De akustiska instrumenten trion omger sig med framställs med en precision och en skala som är slående bra. Förstärkaren breder ut musiken så att det skapas ett djup i rummet, och för de som har varit där är det lätt att känna igen signaturen från Rainbow Studios.

Små ljud av klaffar på Surman sax återges tydligt i ljudbilden, det finns enormt med luft och djup i basklarinettens fullvuxna klang och vibrafonens toner är perfekt fokuserade.

Jack Whites Over and Over and Over är av det mer hårtslående slaget. Av den sorten som kan få stereon att låta skarp och enerverande. Men inte här. Tre, fyra tryckningar på den röda knappen drar upp volymen rejält. Till min stora glädje har förstärkaren full kontroll över det massiva öset av trummor, bas och gitarrer som utgör den komplexa ljudbilden.

 

Vilken musik jag än grävde fram hade förstärkaren total kontroll. Den känns definitivt mer kraftfull och mer potent än man skulle kunna tro. Det finns mer kraft i en McIntosh MA9000, men i praktiken är skillnaden mycket mindre än man skulle kunna tro. För den dynamiska kontrasten är lika massiv och välkontrollerad, och man känner det i kroppen.

Liksom Diablo 300 är Diablo 120 kapabel att sparka ifrån sig, även i de lägsta oktaverna. De kompakta Dynaudio Contour 20 fick en halv oktav extra i basen och inspelningar med symfoniorkestrar fick de små högtalarna att låta mycket större och mer potent än vanligt.

Gryphon-förstärkaren ett silkeslent och organiskt sätt att få fram musikens klang på. Sopraner, tenorer och alla andra röster låter nästan skrämmande levande. Det finns ingen brist på bottenklang, ingenting låter betonat eller färgat. Renée Flemings sopran gav mig gåshud och Bryn Terfels baryton fick mina ögon att tåras.

Slutsats

Gryphon Diablo 120 är nämligen den sortens förstärkare. Den sorten som är perfekt balanserad, från total kontroll i basen till superraffinerad i diskanten, och som lyfter musiken ur sin digitala dvala och gör den till en naturlig, organisk och oansträngd upplevelse. Jag vågar påstå att den kanske är bättre än Diablo 300, med mer finess. Den är i alla fall ett bättre köp och får en solklar plats i vår Hall of Fame för integrerade förstärkare.