Recension: Springsteen on Broadway

Med showen ”Springsteen on Broadway” spelar Bruce Springsteen (68) på en av de minsta scenerna han har uppträtt på under de senaste 40 åren. Megarockstjärnan som är mest känd för sina legendariska långa maratonkonserter, med allt mellan 30 000 och 80 000 i publiken, har den här gången valt att göra raka motsatsen. The Walter Kerr Theatre har bara 960 sittplatser och Bossen ska göra hela 79 shower mellan 3 oktober och 30 juni.

 

Intima konserter
Fem kvällar i veckan sätter han sig framför ett ensamt piano, med sitt munspel och en hel rad gitarrer, och spelar utvalda akustiska versioner från sin låtskatt. Mellan låtarna berättar han anekdoter ur sitt händelserika liv, som han också skildrade i sin självbiografi Born to Run (2016).

”Konsert” är för övrigt inte en helt exakt beskrivning av kvällen, för det är inte en konsert i ordets klassiska Springsteen-bemärkelse. På Broadway levererar The Boss en show. En show med regi, manus och en spikad låtlista, vilket är unikt för Springsteen, som annars ofta byter ut en tredjedel av låtarna mellan kvällarna. Under de lite drygt två timmarna är ungefär hälften av tiden låtar och resten dialog – där historieberättaren Springsteen kommer till sin rätt.

Det närmaste vi kommer något liknande är hans två akustiska Christic-konserter 1990.

Liv och leverne
Bruce Springsteen tar oss med på en resa genom hans liv, både på det personliga och professionella planet. Kvällen är i lika hög grad en resa genom modern amerikansk historia, gemenskap och, inte minst, personliga relationer.

Den vackra inramningen är en av de minsta teatrarna på legendariska Broadway: The Walter Kerr Theatre, ett stenkast från Times Square. En klassisk teater från 1929 som skapar en ovanligt intim och unik atmosfär.

 

Så här uttryckte Springsteen det i sitt pressmeddelande: ”In fact, with one or two exceptions, the 960 seats of the Walter Kerr Theatre is probably the smallest venue I’ve played in the last 40 years. My show is just me, the guitar, the piano and the words and music. Some of the show is spoken, some of it is sung. It loosely follows the arc of my life and my work. All of it together is in pursuit of my constant goal to provide an entertaining evening and to communicate something of value.”

 

Tanken tar form
Inspirationen till de unika showerna kom från en privat avskedskonsert för Barack Obama och Vita husets personal 12 januari i förra året. För USA:s 44:e president och hans stab spelade Springsteen 15 låtar ur sin låtskatt, på temat missförhållandet mellan den amerikanska drömmen och den amerikanska verkligheten.

 

Efter den enorma succén med The River Tour 2016 och hans utgivna självbiografi letade Springsteen efter nya utmaningar. Så varför Broadway (bortsett från den uppenbara fördelen att det bara tar honom ungefär 50 minuter att åka hem till sin ranch i Colts Neck, New Jersey)? I pressmeddelandet  berättar Springsteen:

”I wanted to do some shows that were as personal and as intimate as possible. I chose Broadway for this project because it has the beautiful old theaters which seemed like the right setting for what I have in mind.”

 

One-man show
De intima konserterna på Broadway är en stark kontrast till Springsteens sedvanliga konserter med E Street Band, komplett med full blåsorkester och stor kör. Inte bara för att publiken är mindre utan också för att låtarna framförs soloakustiskt (vilket vi tidigare bara har sett på The Ghost of Tom Joad- och Devils & Dust-turnéerna). Men den största skillnaden är nog att showen är likadan kväll efter kväll.

För en artist som i vanliga fall möblerar om och förnyar närmare en tredjedel av låtlistan på varje konsert blir det här något helt annorlunda. Allt sker under enkla former och Springsteen har vare sig regissör eller manusförfattare – det är en ”one-man show” i ordets rätta bemärkelse. Eller som han beskrev det för New York Times: ”That’s me! I’m going to direct myself onstage and I wrote up the script on my own. It’s a pretty basic show. It’s going to feel like a garage workshop basically, and I’m going to play my songs and tell my stories. So it wasn’t something that called for a whole lot more than that.”

 

Kamp om biljetterna
De 39 första föreställningarna utökades snabbt med ytterligare 40 – utan att det mättade den enorma efterfrågan. Tänk på att Springsteen sålde otroliga 305 000 biljetter bara till konserterna i New York/New Jersey (Continental Airlines Arena) i juli och augusti 1999. Strax före jul förlängde Springsteen sin Broadway-show, ända fram till 30 juni, och även dessa föreställningar såldes slut på ett par minuter.

Priserna på andrahandsmarknaden blev därefter, på StubHub har biljetterna legat på allt från 20 000 till ofattbara 350 000 kronor.

 

I stolen bredvid oss i Walter Kerr Theatre träffar vi ett tvättäkta fan som lagt ”ett par månadslöner” på svartabörsbiljetter till sig och hans fru. En väldigt entusiastisk amerikan som beter sig som om han var på Madison Square Garden genom att vråla ”Broooooooooooce” mellan varje låt. En mysig och äkta kille.

Growin’ up
Hela showen är uppbyggd kring självbiografin, vi följer Springsteens uppväxt kronologiskt i den lilla industristaden Freehold i New Jersey, till spelningar på alla tänkbara platser i The Garden State, skivkontrakt med Columbia, livet som superstjärna, barn, förhållanden och den grundläggande gnistan att skriva musik och uppträda för publik. En röd tråd är hans svåra relation till pappan och livets med- och motgångar.

Kvällen präglas inte av monsterhittarna eller de mest kända låtarna, Springsteen har noggrant valt ut ett knippe låtar som definierar viktiga stunder i hans liv och som berättar något viktigt. Det är på detta plan som Broadway-showen fungerar så bra, texterna och berättelserna är flätas ihop naturligt och fördjupar det stora samtalet.

Historieberättare
Under hans många maratonkonserter har Springsteen ofta haft (långa) berättelser som komplement till låtarna. En av hans mest kända är historien om hur han undvek militärtjänsten i Vietnam, som ett intro till The River på liveplattan 1975-1985.

På kvällen på Broadway kommer en av Springsteens största förmågor fram: historieberättaren som lyckas göra sina egna berättelser universella. Häri ligger Springsteens genialitet: Han får sin lokala och mycket personliga version av livet i småstadsamerika att bli universell, vilket får oss ”alla” att känna igen oss. Springsteen, den största sonen i New Jersey har fostrat sedan Ol’ Blue Eyes, har gett många fans ett soundtrack till deras liv.

Roliga men också sköra ögonblick från ett långt och innehållsrikt liv – som när han som sjuåring, stammande, var tvungen att gå till pappans stampub och säga till honom att mamman ber honom att komma hem.

 

Historierna som Springsteen berättar är varierade, från lössläppt humor via djupt personliga erfarenheter till största allvar. Efter att ha förklarat sin kärlek till Amerika, dess folk och kultur, blir han nästan sakral när han framför klassikern The Promised Land. När Springsteen går fram till kanten av scenen och sjunger direkt till oss, utan mikrofon, känns det nästan som om chefen sjunger för oss hemma i vardagsrummet. Gåshudskänslan kommer krypande, som om ”Amerikas själ” sticker in handen i kroppen och försiktigt kramar om hjärtat.

Adam raised a Cain
Trots konflikten med hans alkoholiserade och maniskt depressive pappa, var det just honom som Springsteen försökte ”kopiera” och imponera på. När han gick ut på scenen var det i hans pappas arbetskläder, han sjöng låtar om det hårda livet på fabriksgolvet och om det konfliktdrabbade förhållandet mellan far och son. Om inte annat så gav pappan honom massor av material till klassikerna i studion.

Springsteen ger oss ett rörande intro till My Father’s House – som är han säger: den mörka och deprimerande delen av barndomen – innan han kommer till den ljusa och livsbejakande delen, med sin mamma. Hon hyllas med en av hans mest personliga texter, The Wish.

 

Omarrangerade låtar
Få av Springsteens största hits får plats i föreställningen, och de som är med är nästan oigenkännliga.

Efter ett långt intro till hans mest missförstådda låt, där Chefen berättar om mötet med Ron Kovic (”Född den 4 juli”), hans långvariga förhållande till vietnamveteranerna och den skuldkänsla han fortfarande tampas med eftersom ”någon annan åkte i stället för honom”, ger oss Born in the USA. The Boss mest kända låt framförs med en frenetiskt rå intensitet, där Springsteen går loss på gitarren i en känslosam bluesversion, medan nästan hela låten görs a cappella. Rått, intensivt, vrålar och spottar han fram orden för att – en gång för alla – betona vilken protestsång det är.

Känslorna tar överhanden
Ungefär halvvägs genom föreställningen är det dags att introducera Bandet (med stort ”B”). Han pratar om E Street Band som själva gnistan till att spela. När magin händer och 1+1 blir 3. Inte nödvändigtvis de bästa musikerna, men de rätta: från samma stad och med samma bakgrund.

När han sätter igång Tenth Avenue Freeze-Out, om hur bandet blev till, och pratar om Clarence ”The Big Man” Clemons, tar känslorna överhanden. Som Springsteen säger: ”Det var som att förlora regnet.”

 

Springsteen måste ta en liten paus, som inte verkar inövad alls. Det här är en kväll när han bjuder på sig självt helt och hållet, osminkat, autentiskt och naket.

Hustrun, Patti Scialfa, ligger hemma i influensa, så de två duetterna med henne är utbytta mot mer om relationen far/son och barn: Long Time Comin’ och The Ghost of Tom Joad.

Well my daddy he was just a stranger
Lived in a hotel downtown
Well when I was a kid he was just somebody
Somebody I’d see around

 

Trump
Det går naturligtvis inte att undvika dagens situation i Amerika och president Trump. Presidenten nämns inte vid namn men det är ingen tvekan om vem Springsteen pratar om när han i bittra ordalag berättar om det senaste årets angrepp på själva demokratins grundvalar, med underminerad rättsstat och systematiskt nedläggning av dess institutioner.

Han citerar Martin Luther King Jr.: ”The arc of the moral universe is long, but it bends toward justice”, innan han sätter igång en version av Long Walk Home som känns som en bön. Vi märker att vår entusiastiske vän i stolen bredvid plötsligt inte klappar längre …

You know that flag
flying over the courthouse
Means certain things are set in stone
Who we are, what we’ll do
and what we won’t

 

Utanför teatern råder nästan undantagstillstånd när 15 000 poliser är inkallade för att garantera säkerheten under nyårshelgen. Att sitta mitt i staden där tvillingtornen rasade ger definitivt en extra dimension till The Rising.

 

Självutlämnande
Som Springsteen så ofta har sagt under sina många konserter: ”You don’t know me. You think you do, but you don’t.”  I kväll är han däremot ovanligt självutlämnande, öppen och genuin. Under ”Springsteen on Broadway” känns det som om vi kommer in bakom masken på privatpersonen Bruce Springsteen. Han berättar att han inte saknar ungdomen, men han saknar det ”tomma, oskrivna bladet” som livet är man är en ungdom.

Självironin och motsägelserna i hans eget liv och lärande ligger nära till hands. Mannen som aldrig har haft ett vanligt jobb (förrän nu) eller varit i en fabrik har ägnat hela sitt liv åt att inte skriva om någonting annat. Tidigt i karriären var hans texter fulla av bilen som en metafor, men ironiskt nog fick Springsteen inte körkort förrän långt in i tjugoårsåldern – långt efter att han skrev den klassiska Racing in the Street.

Ett annat av hans musikaliska huvudteman har varit att komma bort från hemmet, bland annat i Born to Run som naturligt nog avslutar kvällen:

Baby this town rips the bones from your back
Its a death trap, it’s a suicide rap
We gotta get out while were young
’cause tramps like us, baby we were born to run

https://www.youtube.com/watch?v=p8tS73lC6u8

I dag bor Springsteen med sin familj tio minuter från födelsestaden i New Jersey!

Läs vår recension av Springsteens konsert i Madison Square Garden från ”The River Tour 2016”.

Skådespelare
Showen är sömlöst hopsatt, med texter som matchar låtarna, och har en bra dramaturgisk struktur. Det är nära till skratt, men det är inte långt mellan ögonblicken där vi, bokstavligt talat, måste torka tårarna. Springsteen står för både manus och regi. Enda rekvisita är några lådor från turnélivet och Chefen själv i urtvättade jeans och t-shirt.

Det hänger en teleprompter på väggen men Springsteen tittar sällan på den. Dialogen flyter lätt och naturligt, utan tecken på att vara inövad. Det är inte svårt att förstå varför Martin Scorsese ville ha Springsteen som skådespelare.

 

Rockhistoria
Rösten har väl nästan aldrig låtit bättre och hans gitarr, piano och munspel sitter som gjutet. Dessutom är ljudet utmärkt i Walter Kerr Theatre. Showen saknar dödtid och ger publiken en unik inblick i artistens liv, moral och mångfasetterade känsloliv. Ofta kommer berättelserna mitt i en låt, eller under tiden han småspelar på pianot/gitarren.

Mitt i all eufori kan vi dock inte skaka av oss tanken på att ”Springsteen on Broadway” nästan känns som ett minnestal över Bruce Springsteen. En emotionell resa och en sammanfattning av ett levt liv. Låt oss hoppas att den starka rösten från New Jersey fortfarande har många år kvar på landsvägen. En sak är säker: Amerika behöver honom mer än någonsin som ett korrektiv.

Fler än 30 gånger har vi sett Bruce Springsteen live, flera av dem i en akustisk miljö, med allt från 3 500 till 120 000 i publiken. Vi har aldrig upplevt honom starkare, mer intensiv, känslomässig och äkta än på Broadway. Med de här föreställningarna skriver The Boss rockhistoria – verkligen en ”once in a lifetime”-upplevelse. 6 stjärnor.

 

Läs vår recension av Springsteens konsert på Jazz Fest i New Orleans från ”Wrecking Ball Tour 2012.”

 

Detta spelade Springsteen:

• Growin’ Up
• My Hometown
• My Father’s House
• The Wish
• Thunder Road
• The Promised Land
• Born in the U.S.A.
• Tenth Avenue Freeze-Out
• The Ghost of Tom Joad
• Long Time Comin’
• Long Walk Home
• The Rising
• Dancing in the Dark
• Land of Hope and Dreams
• Born to Run

 

Linker

Läs mer om Broadway-showerna här.

 

https://www.youtube.com/watch?time_continue=210&v=yDwpgjqIFDo

Springsteens hemsida.