Recension: Wonder Woman 3D

Vi har skrivit det förut och skriver det gärna igen: det har gått fullständig inflation i filmer om superhjältar! Det görs alldeles för många av dem och de påminner för mycket om varandra – enda skälet till att filmbolagen ger grönt ljus till sådana filmer är att publiken vet vad de får och därför strömmar till biograferna.

Med det sagt så finns det hederliga undantag, vilket om inte annat den alldeles förträffliga Logan visade. Även Iron Man var en härligt sarkastisk frisk fläkt, åtminstone den första filmen, och Ryan Reynolds gav oss en fantastisk, överdriven parodi på uppblåsta superhjältar i Dead Pool.

 

Superhjältinnor

Bland de kvinnliga superhjältarna är det ganska så tomt i leden. Vi har naturligtvis den slagkraftiga och smäckra Black Widow (Scarlett Johansson), men hon spelar tyvärr alltid andra- eller tredjefiolen.

Det finns en TV-serie om Supergirl, och från den mångfasetterade Marvel-världen kommer Jessica Jones, fast hon inte direkt är någon ”äkta” superhjälte. Wonder Woman/Diana (Gal Gadot), är däremot en superhjälte av den tvättäkta, gamla goda sorten!

 

Retronostalgi

Precis som Captain America tar Wonder Woman oss tillbaka till en tid när män var Män och kvinnor var Kvinnor, gärna i köket och med förkläden. Men Dianas släkte är av ett helt annat slag.

I en klädsam, precis lagom kitschig, lättklädd utstyrsel framstår Wonder Woman/Diana som en smått naiv, oförtröttlig försvarare av mänskligheten och allt som är gott här i världen. Hon är uppvuxen i en idyllisk bubbla på en grekisk paradisö där det bara finns kvinnliga invånare (amazoner), men dras in i första världskriget när piloten Steve (Chris Pine) kraschlandar i havet utanför paradiset. Sedan är det dags för ”kick some ass”!

Som rena rama Pocahontas bär det iväg till ”civilisationen”, ett London på 1910-talet där kvinnor ska tiga i församlingen, snöras in i trånga korsetter (vad det nu kan vara för fel med det?), piffas till och le vackert. Även om handlingen utspelas 1918 och det intensiva skyttegravskriget på Västfronten så ska Diana besegra den tyska armén och General Ludendorf (Danny Huston), med sitt traditionella svärd och sin sköld – helst ridande på en häst.

Filmen anspelar öppet på traditionella sexistiska könsmönster, men alltid med glimten i ögat.

 

Kemin stämmer

Dialogen är enkel och lekfull, och kemin mellan Gadot och Pine är felfri. De har en lekfull och uppsluppen ton, alltid med varm humor som grund. Oskyldig och anständigt, visst, men det passar filmens handling och ton.

Pine spelar den klassiska piloten som har en orubblig tro på mänsklighetens godhet och att kärleken övervinner allt. Diana har däremot svårt att förstå människornas ondska, som hon anser måste komma från krigsguden Ares. Tillsammans samlar de ihop ett brokigt, väldigt karikerat men charmigt gäng som ska besegra tyskarna.

Det går inte att förneka att Gadot har ett gudabenådat utseende ett par snäpp över de flesta kvinnor, men hon är mycket mer än ett vackert yttre. Här uppvisar hon fin komisk timing, sårbarhet och actionförmågor som inte är sämre än någon av hennes manliga superhjältekollegor. En rakt igenom ärlig och trovärdig karaktär.

 

Specialeffekt-bonanza

Är det något som superhjältefilmer verkligen älskar att vältra sig i så är det specialeffekter. Men till skillnad från de flesta (med Superman v Batman: Dawn of Justice som skräckexempel – där vi för övrigt stötte på karaktären Wonder Woman för första gången), så är inte effekterna i vägen för handlingen i Wonder Woman, tvärtemot bygger de upp den.

Dessutom är de otroligt läckra och passar in sömlöst i filmen. Det är lite ostadigt i början av filmen, vissa av scenerna på paradisön verkar lite väl artificiella, men därifrån och framåt får vi se högsta kvalitet i de mest spektakulära scenerna man kan tänka sig.

 

Lyckad genrefilm

Förutom att filmen har drivande bra action och är spännande och kul, så har den en karaktärsdriven handling och bra skådespelare, plus en ram av klassisk, elegant spionthriller.

En sällsynt kombination och en positiv överraskning i den förhållandevis platta genren superhjältefilmer.

Wonder Woman är tecknad serie-action när den är som bäst, där elementen som fungerar bäst i den ursprungliga tecknade serien har transformerats in elegant i en toppmodern filmberättelse. Dessutom är den synnerligen underhållande. Fem stjärnor.

3D-bilden är konverterad efteråt. Det ger filmen lite mer djup ibland och betonar karaktären mer – men annars är det ingen större poäng med att se den här filmen i 3D. Bilden har en del artefakter i vissa scener, fast de är inte nämnvärt plågsamma. Ljudspåret är däremot av en helt annan värld! Dolby Atmos-ljudet pumpar ut explosionerna rakt i magen på oss, samtidigt som alla detaljer omsluter oss, extatiskt och exakt. Tryck och finess av sällan skådat slag.

Bonusmaterialet består av ett par förlängda och utelämnade scener, trailer och en hel hög dokumentärer om de flesta av aspekterna med produktionen.