Recension: La La Land

En av förra årets mest omtalade och hajpade filmer, som fick hela 14 (!) oscarsnomineringar och vann 6 statyetter (det luktar nepotism lång väg), är en synnerligen ordinär historia – men oj, så utsökt perfekt och bitvis charmerande inpackad den är!

Vi har sett handlingen femtontusen gånger förut. Unga drömmare som kommer till drömfabriken för att få sina storstilade förhoppningar krossade.

I en spektakulär öppningsscen mitt på motorvägen i LA, där ”alla” hoppar ur sina bilar som sitter fast i en kö och börjar dansa och sjunga, får vi bekanta oss med jazzentusiasten Sebastian (Ryan Gosling) och wannabe-skådespelerskan Mia (Emma Stone). Ingen av dem gillar den andra till en början – men så småningom blir de naturligtvis huvudstupa förälskade.

Historien är förutsägbar, lagom naiv och har absolut inte något större djup. Men La La Land är en gladfilm som är en sällsynt godbit. Det bjuder på karaktärer vi verkligen bryr oss om, har foto och klippning av världsklass, en dramaturgi som bygger upp handlingen sömlöst, intensiva och väl koreograferade sångnummer samt två skådespelare som är bland det bästa Hollywood kan skaka fram i dag. På samma gång är den en hyllning till Hollywoods guldålder (”studiotiden”). Allt detta kräver naturligtvis att givetvis att du kan ”svälja” att skådespelare, tillsynes utan någon som helst anledning, plötsligt bryter ut i sång och dans. Precis som Mamma Mia! charmade oss fullständigt för nio år sedan, var La La Land förra årets charmbomb – en rejäl vitamininjektion som borde skrivas ut som recept. Om den sedan förtjänade 14 oscarsnomineringar är en helt annan sak … 5 stjärnor.

Ljudspåret (Dolby Atmos) är en fullträff och passar det häftiga musikspåret som hand i handske. Bildkvaliteten är också mer än godkänd, även om lite för mycket detaljer försvinner i mörka scener. Som bonus finns ett riktigt bra och intressant kommentatorsspår, trailer samt en rad minidokumentärer.