: McIntosh D1100

En gång in tiden, för inte så länge sedan, gick det inte att säga ”digital” och ”förstärkare” i samma mening utan att någon hifi-nörd satte kaffet i halsen. Digitalt var något som var reserverat för CD-spelare, om någon minns dem. Förstärkare var analoga. Punkt slut.

Jag kunde till viss del förstå skepsisen, jag var inte heller särskilt entusiastisk över ljudet från de första digitalförstärkarna. Antiseptisk, klinisk och kall var beskrivningar som ofta användes för digitala förstärkare.

Fast det är klart, digital och digital. Allt var inte digitalt i bokstavlig mening, men eftersom förstärkarna inte använde kondensator, transformatorer och transistorer på ett traditionellt sätt, betraktades de ofta som ”digitala”.

Sedan dess är begreppet digitalt mest förknippat med digitalomvandlare (DAC), som köps av alla som behöver digitala ljudingångar i anläggningen.

McIntosh D1100 är en sådan. En supertrimmad DAC. Med inbyggd förförstärkare. Två produkter i en och samma låda, fast helt utan analoga ingångar. Över huvud taget.

Heldigital

Så skivspelaren får man koppla till något annat. McIntosh föreslår säkert MP100 eller MP 1100, två skivspelarförstärkare (RIAA-steg) med A/D-omvandlare och digitala utgångar – och som alltså kan kopplas direkt till någon av de digitala ingångarna på D1100.

Det löser grammofonproblemet, men några andra analoga ljudkällor – rullbandspelare till exempel – kan du inte koppla in utan vidare.

Men en effektförstärkare, eller ett par aktiva högtalare för den delen, kan du naturligtvis koppla in. D1100 har naturligtvis analoga ljudutgångar, med volymkontroll. Så som de flesta förförstärkare har.

D1100 har faktiskt tre uppsättningar analoga utgångar. Två styrs av volymkontrollen så att flera förstärkare kan kopplas in, eller kanske en subwoofer. Den tredje är en ren linjeutgång utan nivåjustering, så att D1100 kan användas som en renodlad DAC i en anläggning med analog förförstärkare eller hemmabioprocessor.

På baksidan hittar man de digitala ingångarna: USB med stöd för DSD256- och DXD 384 kHz-ljudfiler, en 110-ohms AES/EBU med XLR-kontakt samt tre optiska och tre koaxiala. En av de senare är försedd med BNC-kontakt.

Låt oss inte glömma den lite kryptiska MCT-ingången. En DIN-liknande multikontakt som används om man har något av McIntoshs SACD/CD-drivverk. MCT450, till exempel. Då kan man nämligen spela DSD-filerna på SACD-skivor genom DACen i D1100 och potentiellt få ännu bättre ljud. Det är en möjlighet som inte är vanlig hos andra tillverkare.

D1100 har också ett hörlursuttag som orkar driva ganska så svåra hörlurar. Den är utrustad med HXD (Headphone Crossfeed Director), en teknik som ska återskapa känslan av att lyssna på högtalare i ett rum även om man har på sig hörlurar.

Samma teknik finns i förförstärkaren C47, som både har inbyggd DAC, analoga ingångar -och skivspelaringång!

Kristallklar glöd

Skeptiker kommer förmodligen att få en aha-upplevelse, för det går inte att klaga på att förförstärkaren låter ”digital”. De som har hört någon av McIntoshs senaste förförstärkare kommer att känna igen sig. Ljudet är långt ifrån kallt och gällt.

Klangen har en varm, behaglig glöd som inte har något släktskap med rörförstärkare. Snarare handlar det om en naturlig värme som ger musiken glöd utan att maskera något. Eller lägga sig som en färgad matta över musiken.

Det är inte lätt att säga att ljudet har någon speciell karaktär.

Åtminstone inte när man spelar Tidal HiFis MQA-filer eller högupplösta ljudfiler från en MacBook via USB.

Till och med vanlig, 16-bitars PCM-kvalitet låter potent, dynamiskt och kristallklart. Weeknd och Daft Punks ”I Feel It Coming” är inte stor rent ljudmässigt men här låter musiken befriande levande. Som om någon har släppt ut alla klangnyanser ur buren som de varit instängda i. Rytmen suger tag i dig och basen från de stora Sonus faber Serafino-högtalarna hamrar taktfast och kontrollerat när låten rullar på. Det låter inte alls tunt, kallt eller kliniskt.

Inte när jag sätter på Lana Del Rey och The Weeknds ”Lust for Life” heller. Ljudbilden är enorm i det måttligt stora rummet och jag kan inte hitta något annat fel på ljudet än att rummet skulle ha varit ännu större. För att få lite mer av djupbasen. För den verkar nästan bottenlös.

Känsligare saker som Yo-Yo Mas inspelning med ”Bach Trios” låter lika öppet och transparent som man kan önska sig. Det finns ett djup som ger en skrämmande känsla av atmosfären under inspelningen. Det har jag hört även med förstärkare som Mark Levinson No.519 och Ayre Twenty, men celloklangen återges varmare här.

Som DAC ligger D1100 definitivt i en klass där det finns hård konkurrens och bra alternativ till lägre priser. Som digital förförstärkare med DAC finns det inte så många alternativ för samma pengar. McIntosh D150 är ett hejdundrande bra alternativ för halva priset, men D1100 låter större, öppnare och har mer av allt.

Vår åsikt

McIntosh D1100 är definitivt en av de bästa DACarna vi har testat. Den tillhör samma klass som de separata DACarna från exempelvis Hegel eller Auralic, och rent ljudmässigt är den ett lyft även jämfört med McIntosh D150. Tar man med den analoga förförstärkaren i D1100 i beräkningen så är detta en komplett kontrollcentral för varje anläggning som inte kräver en analog förförstärkare. Då finns det renodlade DACar som kan göra ett lika bra jobb för mindre pengar.