: Ayre AX-5 Twenty

Innan jag packade upp och kopplade in måste jag erkänna att jag var skeptisk. Efter jubileumsfirandet verkade det som om baksmällan inte hade lagt sig. Jag menar, fyller man 20 år så får man lov att ta i lite. Fast så här mycket?

Jag talar inte alls om mig själv, utom om Ayre. Det aningen okända märket från mellanvästern i USA. Ett område som är mest känt för sin stora produktion av boskap och spannmål, men i mindre kretsar även för highend-tillverkare som Boulder och Ayre.

De bidrar knappast särskilt betydande till delstatens intäkter, trots att priserna på deras produkter är både fem-, sex- och sjusiffriga. Kan hända att det blir ändring på det nu, för Ayre har pressat upp priserna efter jubileumsfirandet som gav upphov till en glänsande Twenty-logga på alla deras produkter.

Ungefär här kunde vi ha avskrivit AX-5 Twenty. Den skulle ha hamnat i samma kategori som de ändlösa Mark II, III och så vidare-produkterna. Eller Limited Edition, Special Edition och Signature Edition. Har du hört det förut? Det klassiska sättet att hajpa en ny färg på skalet. Eller i bästa fall ett par bättre kondensatorer än i originalet.

Den integrerade förstärkaren ser nämligen precis likadan ut som när vi testade den 2013. Solitt byggd i ett medelstort aluminiumskal. Helt utan digitala ingångar. Inte så mycket som en skivspelaringång finns i sikte. Rejäl ”old school”.

Den har till och med behållit de älskade och utskällda högtalarterminalerna, som inte kan användas med annat än spadkontakter.

Effekten specas till samma 125 watt per kanal – eller 250 i 4 ohm – så allt tycks vara precis likadant i Twenty-versionen. Utom priset, som nästan har fördubblats sedan 2013.

Men Charlie Hansen och hans team av ingenjörer är varken bakfulla eller har slagit huvudet mot något hårt. De har plundrat AX-5 på i stort sett all elektronik på insidan och börjat om på nytt.

Börja från scratch

Enligt Ayre har de gjort en ny strömförsörjning, ritat om kretskonstruktionen och bytt ut den gamla volymkontrollen mot en ny servostyrd. Bland annat.

Den nya förstärkaren har till exempel ingen negativ återkoppling – feedback – men en förbättrad version av Ayre EquiLock som ska ge transistorerna en mer linjär spänningsrespons, Ayre Double Diamond-krets på utgångarna samt helbalanserade kretsar. Där signalen är jordad hela vägen från ingången till högtalarterminalerna på baksidan. Det dämpar RF-brus och elektromagnetisk interferens, plus minskar risken för överhörning.

Förstärkaren har också Ayres egen Power Line RFI-nätfilter, som håller nätbrus borta från signalen.

Installation

På baksidan hittar man både balanserade och obalanserade ingångar. Bara analoga, alltså. Om du behöver en DAC eller skivspelarförstärkare måste de anslutas till en separat enhet. Exempelvis Ayres praktfulla, men lika lite praktiska RIAA-steg P-5XE eller digitalomvandlaren QX-5 Twenty. Som vi också har testat.

Första gången man kopplar in någonting alls måste man gå in i inställningsmenyn och aktivera och namnge ingångarna: CD, LP, DAC och så vidare. Det är bara de aktiverade ingångarna som kan användas.

Så långt är allt väl. Men sedan kommer vi till …

Ljudet!

Man kan inte se varför Twenty-versionen är så mycket dyrare, men man kan höra det.

Jag kopplade förstärkaren direkt till Sonus faber praktfulla – på alla sätt och vis – Serafino-golvhögtalare. Ljudet kom från CD-drivverket McIntosh MDT450 och en MacBook med Tidal HiFi och USB-kabel från Audioquest, via Ayres digitalomvandlare QX-5 Twenty.

Det lät helt fantastiskt, och mycket bättre än jag trodde.

AX-5 låter faktiskt som en lite svagare version av Ayre-förstärkarkombinationen KX-R Twenty och VX-R Twenty, fast för halva priset. Musiken vecklas ut i ett bergfast stereoperspektiv, med en sällsynt förmåga att återge klanger och nyanser i rymd och atmosfär.

Klangkaraktären skulle jag vilja klassa som neutral, med en hint av värme som ger exempelvis röster lite glöd. Till exempel Sade. Hennes sammetslena sång verkligen kommer till sin rätt med AX-5. Den ger nämligen hennes röst både luft och fyllighet, medan många andra förstärkare ger den antingen eller. Eller som en del förstärkare gör: ger rösten en aningen ljusare klang.

Den låter också betydligt mer kraftfull än man tror, ​​för den har en explosiv dynamisk kontrast. Det sprudlar verkligen spelglädje om den. Inte av det lössläppta slaget, snarare behärskat och välkontrollerat, men med ett mäktigt temperament.

Jämfört med Gryphon Diablo 300, som inte bara är kraftigare på papperet och har ännu bättre dynamisk kontroll, skiljer det lite när det gäller detaljrikedom och transparens. Diablo är dyrare också. Detsamma gäller Audio Research GSi75. Den integrerade rörförstärkaren har mindre muskler men inbyggd USB-DAC och MC/MM-ingång för nästan 50 000 kronor extra, och låter vackert med all slags musik.

Men det har inte samma muskulösa elegans som Ayre-förstärkaren.

Den största förbättringen jämfört med föregångaren är att Twenty-utgåvan släpper igenom fler av klangernas mikronyanser och har ett bättre grepp om dynamiken. Särskilt i basen. Men jag tycker inte att den är vansinnigt mycket bättre. Har du hört föregångaren så känner du igen dig.

Basen är stramare och har mer pondus, som på Diana Krall senaste album där flygelns och kontrabasens lägsta oktaver verkligen upplevs som om förstärkaren har ändlöst med krafter när man spelar högt. Basgången i Solanges ”Weary” får ett bottenlöst djup och sträcker ut Sonus faber-högtalarnas basrespons ännu djupare. Det trodde jag inte var möjligt.

På samma gång finns det något viktlöst och organiskt över hur Cecilia Bartolis röst upplevs i rummet i ”Arai La Forza dell’amore”. Rösten hänger som en matta i mitten, med ett enormt djup som ger en tydlig tredimensionalitet. Det finns ingen hårdhet, inga urlakade klangfärger, vassa s-ljud eller missljud. Bara knivskarp precision.

Vår ärliga åsikt

Är AX-5 Twenty värd så mycket mer? För somliga är den säkert det, men personligen är jag inte säker. Den låter definitivt som man förväntar sig av en dyr highend-förstärkare, och saknar varken kraft eller finess för att kunna mäta sig med sina närmaste rivaler. Men den har ingenting annat att erbjuda. Digitala ljudkällor måste gå igenom en annan enhet, här finns inte så mycket som en USB-port. Ur den synvinkeln har den ett handikapp jämfört med mycket annat i sin prisklass, men det gäller definitivt inte ljudet. Som är lika bra som det bästa.