: Klipsch The Sixes

Om du inte rycks med av de här högtalarna så vet jag inte vad som krävs. De trådlösa stativhögtalarna från amerikanska Klipsch låter inte lika korrekt som många andra gör, men man har aldrig tråkigt med The Sixes.

Egentligen påminner de lite om amerikanska muskelbilar. Kantiga och utsmyckade på gränsen till pråliga, med brutala egenskaper och lite finess.

Det betyder inte att de är hopplösa. Man bör bara vara medveten om vilket slags högtalare det här är.

Du behöver ingen förstärkare eller CD-spelare för att få ljud Klipsch The Sixes. De 42 cm höga högtalarna med äkta valnötsfaner är trådlösa och redo att börja spela direkt när du har pluggat in ström till den ena av dem – och kopplat in kabeln till den andra.

Här används universell Bluetooth som trådlös överföring, vilket är väldigt praktiskt eftersom i stort sett alla mobiler, bärbara datorer och surfplattor kan strömma musik med Bluetooth.

Alla i familjen kan alltså använda högtalarna. Det går också att koppla in en skivspelare, eller en CD-spelare om du har en sådan. På baksidan av den ena högtalaren finns dessutom en ingång till en ljudkälla via USB eller optisk kabel. Så att man kan använda dem med Spotify eller Tidal på laptopen. Eller ställa dem bredvid TV:n, som kopplas in med en optisk kabel.

Den passar alltså många olika behov. Man får betydligt bättre ljud från TV:n, den gamla stereon – inklusive skivspelare – går att koppla in direkt och man kan strömma musik från soffan i vardagsrummet.

Skulle man av outgrundliga grunder vilja ha ännu mer bas så finns det en subwoofer-utgång på baksidan Fast jag tvivlar på nyttan av en sådan här.

Högtalarna styrs antingen med de kopparfärgade potentiometrarna på den ena högtalaren eller med fjärrkontrollen som ingår. De kan inte styras med en app på mobilen, som man kan med Klipsch trådlösa högtalare med Play-Fi.

Någon multiroom-funktion finns inte heller.

Kraftpaket

The Sixes ser mer välgjorda ut än de billigare Klipsch R-15PM. Som också är ett par trådlösa högtalare. Med skivspelare och USB-ingång.

Det fina träfaneret och de coola koppardetaljerna lyfter kvalitetsintrycket flera snäpp jämfört med R-15PM.

Även tekniskt sett är de dyrare högtalarna mer intressanta. Fyra förstärkare med 100 watts effekt driver vart sitt högtalarelement. Klipsch varumärke, Tractrix-hornet, bottnar i ett diskantelement som sträcker sig upp till 24 kHz. En 165 mm bas sitter nedanför, med basreflexport på baksidan. Den når ner till 40 Hz, vilket är mer än tillräckligt för att återge basinstrument med realism.

Högtalarna är tillräckligt små för att få plats i en bokhylla. Men där skulle du ändå inte ställa dem, då hade du fått en dunderbas av en annan värld. Lämna lite utrymme mellan högtalarna och bakväggen så blir ljudet bättre balanserat.

Skivspelaringång

Vinylrenässansen tycks inte avta i första taget, så det ligger helt rätt i tiden med en skivspelaringång. Den är enbart avsedd för MM-pickuper och kan användas som en vanlig linjeingång med hjälp aven omkopplare på baksidan. Där sitter också ett fäste för jordning av skivspelaren så att du slipper brum.

Jag kopplade in en Rega Planar 1 – en välljudande budgetspelare med just MM-pickup – och blev besviken. Skivspelaringången är inte Klipsch-högtalarens största styrka. Ljudbilden blir platt, tillbakadragen och musiken låter mördande tråkig. Färglös, skulle jag vilja säga. Ska en skivspelare användas med högtalarna så rekommenderar jag å det starkaste att köpa till en separat skivspelarförstärkare (RIAA-steg). Den pluggas i samma kontakt, kom bara ihåg att flytta omkopplaren till Linjeingång.

Jekyll & Hyde

När man strömmar musiken via Bluetooth låter Klipsch-högtalarna betydligt piggare. På normal mysvolym, med exempelvis bakgrundsmusik, märker man att det finns gott om bas. Mellanregister och diskant hamnar en smula i skuggan av den varma och potenta basen. Rattar man upp volymen så mycket att man måste höja rösten så låter det genast friskare. Då är balansen mycket bättre och allt som händer i mellanregistret kommer fram mycket bättre i ljudbilden.

Allra bäst lät det när jag kopplade in en MacBook med Tidal HiFi rakt i USB-porten. Då hördes plötsligt detaljer och nyanser som jag inte la märke till med Bluetooth.

Gabrielles ”Du er fri” lät oerhört fängslande, med rikliga mängder bas. Ingen djupbas, men seriösa basrytmer med muskler bakom varje trumslag. På samma gång var det möjligt att höra sångrösten och instrumenten bakom, tydligt återgivna med bra fokus.

Jag vred upp volymen ännu mer med Katy Perry och The Weeknds ”Bon Apétit” och blev nästan överväldigad av hur högt jag kunde spela innan ljudbilden börja spricka upp. Då blev diskanten hårdare i kanterna och basen tappade lite precision. Fast då spelade jag högt.

Det var fruktansvärt kul och spellistorna på Tidal gjorde att jag hamnade i riktig partystämning. Med volymen på klockan elva fanns det inte en tråkig stund med Klipsch-högtalare.

The Sixes är inte lika raffinerade eller välbalanserade som ett par Dynaudio Xeo 2 eller Xeo 4, och Quad 9AS låter mer återhållsamma. Detta kan också tolkas som tråkigare, men ett neutralare ljud tilltalar hjärnan mer än hjärtat, och när det gäller Klipsch-högtalarna så träffar de rakt i hjärtat.

De saknar alltså hifi-högtalares korrekthet, men har andra kvaliteter som gör dem lockande.

För skojs skull

Hipster-appealen är skyhög på de trådlösa Klipsch-högtalarna. Man kan nästan känna doften av skäggolja och nybryggt öl när man ser den varmt bruna valnötsfaneren som omsluter högtalarna. De vinner inga priser bland hifi-puritanerna, men jag tvivlar på att det var något som Klipsch-ingenjörerna ens funderade på. De måste ha haft roligt när de snickrade ihop, och det smittar av sig väldigt mycket på lyssnaren. Så länge man kan glömma allt om hifi och bara njuta av musiken, trots dess fel och brister, så är det inte många aktiva och trådlösa stereohögtalare som är roligare än de här.

Med volymen på klockan elva fanns det inte en tråkig stund med Klipsch-högtalare.