Världens mest seglivade högtalare

Inom elektronikvärlden är ordet ”ny” ofta synonymt med ”bra”. Om en förstärkare har mer än ett par år på nacken släpper tillverkaren – minst – en reviderad version. För att hålla jämna steg med utvecklingen. Och när det gäller datorer, mobiltelefoner eller TV-apparater så är bara ett halvår att betrakta som en livstid.

Men så finns det ett fåtal konstruktioner som får klassikerstatus och som byggs i årtionden.

Men det finns ingenting i hela världen som slår Klipschorn. Den amerikanska högtalartillverkaren Klipsch firar sitt 70-årsjubileum den här månaden. Bara det är imponerande. Men det som är riktigt imponerande är att debutmodellen från 1946, Klipschorn, tillverkas och säljs än i denna dag. Och i en form som dessutom är i stort sett oförändrad!

Började i ett plåtskjul

Liksom andra amerikanska entreprenörsäventyr börjar historien om Klipsch om än inte i ett garage så i ett hyrt plåtskjul i staden Hope i Arkansas, USA. Där byggde Paul Wilbur Klipsch 1942 den första prototypen av det som senare skulle få namnet Klipschorn. Dessförinnan hade det tagit 10 års funderande och designskisser för den unge och ljudintresserade radioamatören. Nu för tiden skulle vi ha kallat honom för hifi-entusiast, men begreppet hifi uppfanns inte förrän på 1950-talet. Fyra år senare, 1946, grundades företaget Klipsch and Associates och de första 12 högtalarna sattes i produktion. Fortfarande med grundaren som enda anställd.

Paul Klipsch var en blygsam man. Han ägnade många år åt att utveckla sin högtalare, men hade från början inte tänkt sätta den i produktion. Men besökare på hans kontor var så imponerade av prototypens ljud att de uppmuntrade honom att starta en högtalarfabrik. Namnet Klipschorn kom från en radioförsäljare i New York. När Paul Klipsch besökte butiken för att diskutera försäljning visade det sig att ryktet hade förekommit honom. Försäljaren kände inte bara till högtalaren, han hade redan bestämt sig för att marknadsföra den som ”Klipschorn”.

Den ibland tämligen excentriske Klipsch bangade inte för en diskussion. Han var känd för att göra anteckningar på gudstjänsterna på söndagarna, så att han hade något att konfrontera prästen med senare. Och när han i en diskussion om ljud hörde något som var osannolikt så vände han på skjortkragen – där han på baksidan hade skrivit ”Bullshit!”

Extremt effektiv

När Paul Klipsch designade sin högtalare var hans ambition att den skulle kunna återskapa en livekonsert med full orkester i vardagsrummet. Inget blygsamt mål, och det var faktiskt ännu svårare än det låter. I mitten av 1940-talet hade nämligen vanliga förstärkare bara 5–15 watt. Så för att leverera realistiska ljudtryck var högtalaren tvungen att vara extremt effektiv. Klipschorn har en känslighet på 105 dB vid 1 W (2,83 V), vilket var 15–20 dB mer än traditionella högtalare.

Nyckeln till detta är hornladdningen, som består av en tratt framför elementen som förstärker ljudet. Och genom att placera hornet så att väggar och golv kunde utnyttjas som en del av hornet ökas effekten ytterligare. En par Klipschorn spelar därför lika högt med 1 watt som många andra högtalare gör med 100 watt. Detta gör det möjligt att få ett ljudtryck i vardagsrummet på 121 dB. Gott och väl tillräckligt för att återskapa ljudet från en hel orkester – eller en jetmotor – på realistisk ljudnivå!

Trevägs

Klipschorn är en trevägs-hornsystem. Ett effektivt 15-tums baselement spelar i ett genialt – och patenterat – kabinett där hornet är så fiffigt konstruerat att inte en kubikcentimeter går till spillo. Hornet utnyttjar rummets hörn och golv som en förlängning. Detta har gjort det möjligt att göra kabinettet kompakt och möbleringsvänligt: ”bara” 129 cm högt och 80 cm brett! Från 450 Hz till 4,5 kHz tar ett enormt mellanregisterhorn över. Med en bredd på upp till 80 cm (beroende på modell) och en halv meters längd är det lika stort som hornen man brukar hitta i PA-anläggningar. Diskantljuden över 4,5 kHz tas om hand av ett 1-tums hornelement.

Nya ingredienser – samma recept

Om man ställer en av de första Klipschorn-högtalarna från 1946 bredvid den senaste versionen från 2016 så är de yttre skillnaderna så små att de hade kunnat vara designvariationer ur samma serie. Man ska dock låta bli att använda dem som ett stereopar, för även om de bygger på samma ljudfilosofi så är allting förändrat. Ingen av de ursprungliga högtalarelementen tillverkas längre och även delningsfiltret har förändrats i takt med den enorma tekniska utvecklingen som skett under 70 år. Till exempel var det först 1958 som man lade märke till att elementens polaritet gjorde någon skillnad.

Diskantelementet är för övrigt något som tillkom senare, 1952, och utökade frekvensområdet uppåt till 17 kHz (tvåvägsversionen rullade av vid 12 kHz). Det illustrerar också en av svagheterna med hornsystem: att förstärkningen bara fungerar i ett smalt frekvensområde på högst tre oktaver.

Fortfarande mycket för pengarna

70 år efter den första Klipschorn-modellen är ljudvärlden en helt annan än den som Paul Klipsch ursprungligen chockade med sin konstruktion. Mono har ersatts av stereo eller flerkanalsljud (var hittar man ett vardagsrum med åtta lediga hörn till en surroundanläggning med Klipschorn?). 1946 måste en högtalare vara effektiv för att utnyttja förstärkarnas få watt. I dag är förstärkareffekt på tusen watt inte sällsynt. Det gör det möjligt att spela – nästan – lika högt med mycket mindre högtalare. Klipschorn kommer säkert att leva vidare i många år som handbyggd beställningsvara – en designikon från en svunnen tid. Och Klipschs nyare modeller är fortfarande trogna sin grundares idéer om att högtalare måste vara effektiva.

Så fungerar en hornhögtalare

Hornhögtalare utmärker sig främst genom att vara effektiva. Genom att montera en väl avvägd tratt framför (eller bakom) ett högtalarelement kan effektiviteten ökas med 10 dB eller ännu mer. Hornet fungerar som en akustisk ”transformator” som kopplar det förhållandevis lilla högtalarelementet till luften i rummet.

De första hornhögtalarna hade ingen elektronik alls utan satt på grammofoner, där de förstärkte nålens små rörelser till hörbart ljud. I radions barndom var horn en nödvändighet för att kunna utnyttja de fåtal watt som de första rörförstärkarna kunde lämna.

Ett väl utformat horn kan låta överväldigande, men det finns nackdelar i form av storleken, eftersom längden och mynningen ska vara proportionell mot våglängden på ljudet som ska förstärkas. Ett diskanthorn är bara några centimeter långt och brett, medan ett bashorn utan vidare kan ha en mynningsyta på flera kvadratmeter och vara flera meter långt. För att få ner storleken på stora horn viker man det. En trumpet och ett mindre alphorn kan ha ungefär lika långa horn, men trumpeten får plats i en väska.

På sin tid var Klipschorn banbrytande genom att vara ett ytterst kompakt hornsystem, trots att det kunde återge – nästan – hela det hörbara frekvensregistret.

Högtalare som är byggda enligt hornprincipen är något som vi främst förknippar med diskantelement, åtminstone när det gäller hifi. I PA-system för konsertbruk används horn i alla register. Även i basen, även om starkare och högeffektiva baselement med hög tålighet har inneburit att allt fler PA-system hoppar över horn i basen.

Klipschorns historia

John Hvidlykke

(f. 1964): Journalist. John har arbetat för Ljud & Bild sedan 2013. Han skriver om hifi, högtalare, datorer, spel och teknikhistoria. John har ägnat sig åt teknikjournalistik sedan 1982(!) och har arbetat för många olika tidskrifter i olika roller, bland annat GEAR, High Fidelity, Computer för alla, Illustrerad vetenskap, Ny elektronik, PC World och Privat Computer. Han har också skrivit många böcker och utbildningsprogram om IT.