Recension: Gods of Egypt

I forna tiders Egypten tyckte uppenbarligen gudarna att landet var så lockande att de bosatte sig där, samtidigt som de härskade över människorna. De två gudabröderna Osiris och Set (Gerard Butler) härskade över städerna respektive den karga egyptiska öknen. När Osiris ska lämna över makten till sin playboy-aktiga son, Horus (Nikolaj Coster-Waldau, Game of Thrones), dundrar Set in och förstör hela festen. Han dödar sin bror och förblindar sin brorson. Vem kan nu rädda Egypten? Jo, ingen mindre än Aladdin (eller Bek (Brenton Thwaites) som han heter i den här filmen).

När hela Egypten går mot bistra tider och Horus dränker sina sorger i vin är det Bek och hans Prinsessan Jasmine-liknande flickvän Zaya (Courtney Eaton), med sina två stora företräden, som måste rädda landet, gudarna och världen. Men när handlingen till slut är etablerad så går det utför med hela filmen, skådespelarna, manuset och dramaturgin.

Manuset är en fruktansvärd soppa av svulstiga floskler och enstaka försök till humor när filmen försöker hitta en balans mellan ”seriös” action och komedi. Det slutar med att den är varken eller. Skådespelarna kämpar med att rapa upp den ena mer hopplösa dialogen efter andra. En del av detta beror visserligen på dåligt skådespeleri – inte minst är Gerard Butler en ren parodi på sig själv den här gången, och Eaton låter som om hon tog examen från teaterskolan dagen före inspelningen började. Vad som övertalade den annars så duglige Nikolaj Coster-Waldau att vara med i den här kalkonen vet vi inte, men vi tippar på en fet check.

Allt blir en pornografisk orgie av dåliga specialeffekter (framför allt är greenscreen-scenerna fasansfullt usla), plastiga kulisser, Iron Man-aktiga gudar som slåss, töntiga ordvitsar, osammanhängande och rörig handling och överdrivna actionscener som inte liknar annat än ett dåligt datorspel. Lägg därtill att de som har skrivit musiken har fått i uppdrag att vräka på allt vad de orkar, så att den dränker allting annat, så är resultatet en drygt två timmar lång skitfilm som varken underhåller eller överraskar – bara irriterar. En ynka stjärna till det här hafsverket!

Ljudspåret lider av overkill, där allting är en stor soppa, fast rent tekniskt håller det måttet. Bildkvaliteten är bra men många av greenscreen-scenerna är för softa. Bonusmaterialet innehåller sju minidokumentärer om allt från skådespelarna till specialeffekterna och filmandet i Australien.