Woburn är Marshalls största modell och för ännu mer tankarna till en liten gitarrförstärkare än Stanmore. Den är faktiskt så stor att man bör tänka över var man ska ställa den innan man köper den. Som vanligt är utförandet och materialvalen utsökta, med lädersidor och vävd tygfront, precis som det ska vara. En frisk fläkt bland alla trista plasthögtalare. Vill man inte köra trådlöst finns både optisk ingång och RCA på baksidan, samt Aux på ovansidan där den gitarr-inspirerade sladden kan anslutas.

Även ovansidan har fått mer kärlek än man är van vid. Här är det mässing som gäller, med pålitliga knappar, rejäla rattar för volym och tonkontroll, samt en vippströmbytare som slår om med ett tillfredställande metalliskt klonk. Synd bara att volymen inte går till 11. Sedan är det förstås också lite trist att man inte kan ansluta via Wifi för bättre trådlöst ljud. Samt att det inte finns någon app för inställningar och fler funktioner. Speciellt som Marshall ju har den egna mobilen London.

Vad gäller ljudet är det lika bra att riva av vad Woburn inte är. Det är inte en högtalare för att sitta i fåtöljen och lyssna på violinkonserter. För det är ljudet för obalanserat, vilket får akustisk musik att låta lite instängt. Nej, här är det imponansfaktor som gäller. Med sitt stora kabinett och rejäla basportar får man en imponerande basåtergivning. Och den spelar väldigt högt utan att låta ansträngd. Vilket gör den perfekt för festen där gästerna ropar efter Metallica och AC/DC.

 

Slutsats

Det här är inte högtalaren man bjuder på vin och räkor hemma hos föräldrarna. Nej, det är högtalaren som dyker upp stinkande av whisky och försöker ligga med din syster. Marshall Woburn är stor som ett hus och klädd i läder, har en dundrande bas och spelar så högt att man riskerar besök av störningsjouren. Den är inte så bra på klassisk musik men låtsas inte vara det heller, det här är inget finlir utan det är rock’n’roll. En solid och välbyggd högtalare man kan lita på och som gör precis det den ser ut att göra.

Också i detta test: