Recension: Youth

Neapel-regissören Paolo Sorrentino ligger bakom mästerverket The Great Beauty om död och förgänglighet. Den annalkande döden är starkt närvarande även i Youth, när den pensionerade kompositören och dirigenten Fred Ballinger (Michael Caine) och den så gott som pensionerade filmregissören Mick Boyle (Harvey Kaitel) funderar över vad de har missat och hunnit med i sina liv – gamla flammor, känslor, vad som egentligen haft betydelse – och hur morgonens toabesök gick.

På hotellet betraktar de en rad av de excentriska gästerna: en misslyckad Maradona, miss universum, ett äkta par som aldrig pratar med varandra – de två männen observerar och kommenterar allting. Starka biroller av Rachel Weisz (som Caines dotter) och Paul Dano (som ångestdrabbad amerikansk filmstjärna).

På många sätt en indirekt trist film som fokuserar mycket på att de befinner sig på ålderns höst, samtidigt som de pratar om allt de skulle ha gjort, och det går inte direkt undan i ett snabbt tempo. Men kors en sådan varm, vacker, känsloladdad film – uppiffad med en befriande fräsch humor! Scenen med Jane Fonda är onödigt överdriven och överdramatiserad, annars är Youth en osedvanligt jordnära, realistisk och vacker liten filmpärla. 5 superstabila stjärnor!

Alptopparna gnistrar i den skarpa bildkvaliteten och det enkla ljudspåret har en strålande dialog. Inget bonusmaterial!